Malmö gör mångfald

Det var den 19 september 2012 då min kollega Selma och jag satt i publiken och tog del av seminariet Vems sanning? Vems verklighet?- ett seminarium om information och om läromedel i skolan. Seminariet arrangerades på Malmö högskola, i samarbete med ABF.

En rad olika aktörer ifrågasatte skolans roll i skapandet av vithetsnormen, och menade att de “sanningar” och de verkligheter som förmedlas i undervisningen är begränsande, förlegade och inte representativa för den mångfald av identiteter som eleverna i den svenska skolan har med sig till skolbänken. Detta gör att barn och unga, som av olika anledningar inte kan relatera till den klassiska normen där Pelle och Lisa tecknar bolån på 3 miljoner med 3 % ränta, som de sedan lyckligt betalar av i 30 års tid, får från tidig ålder representera det “andra”, det “främmande” – det onormala. Den dikotomin som skapas blir slutligen en grogrund för friktioner, makthierarkier, kränkningar och inte minst rasism.

Experterna framförde en uppsjö av exempel på denna företeelse. Läget var solklart och det fanns en konsensus i hörsalen om att detta måste förändras. Det fanns bara ett problem: skolpersonalen skrek efter hjälp och det fanns ingen där som kunde erbjuda konkreta verktyg för hur skolan kunde jobba med dessa frågor. Selma och jag såg på varandra och utan att säga det högt visste båda att vår organisation måste försöka anta den utmaningen.

Nästan exakt ett och ett halvår senare samlas vi idag återigen på Malmö högskola för att markera FN:s dag mot rasism och diskriminering. Det är nästan samma miljö, samma aktörer och ansikten på plats. Men det råder en helt annan stämning i rummet. Frågan som diskuteras känns på riktigt, på ett sätt som det inte gjorde tidigare. Allting tyder på att rasistiska tendenser har ökat, och arrangemanget anordnas i en stad som fortfarande bearbetar och läker från ett tidigare otänkbart trauma efter nazistattacken den 8 mars. Rasismen har berört oss alla, och det har blivit tydligt att vi alla har ett ansvar i att motverka det.

Men det är också något annat som har förändrats. Mindre än en vecka efter den stora antifascistiska demonstrationen i Malmö fanns en upprymdhet över att vi faktiskt kan förändra. Uppe på scen stod inte längre bara forskare och sakkunniga, utan en stor mångfald av personer med olika förhållanden till och infallsvinklar på rasism. Där ljöd olika röster, från rasifierade unga kvinnor som höll politiska brandtal till transpersonen som diktade om HBTQ-frågor i relation till den strukturella rasismen. Idag pratade vi inte om mångfald – vi gjorde mångfald. Och vi gjorde det genom att ge utrymme till många sanningar och många olika verkligheter, däribland historien om ett antirasistiskt skolprojekt som vill se till att alla barn och unga ges möjligheten att leva upp till sin allra fullaste potential. 

Ana Marega, projektledare