Tertulia på jobbet

Vi ville introducera ’tertulian’ för våra kollegor. ’Tertulia’ är ett spanskt begrepp för ett möte. Man träffades på café och samtalade och ventilerade åsikter kring framför allt kring litterära verk. Vår tertulia handlade om boken ’Vad berättas om mig?’ av Bente Svenning.

Att vi skulle jobba tillsammans gjorde inte oss nervösa – snarare tyckte vi att det skulle vara skönt. Våra funderingar handlade om var mer hur våra kollegor skulle reagera på sättet vi hade valt att arbeta.

Tertulian började med en incheckning där vi frågade ”Hur är era tankar kring att arbeta med tertulian genom referensgruppen?” Vi fick bra respons av våra kollegor som tyckte det lät spännande att diskutera frågeställningar som vi kunde koppla till verksamheten.

Blomsterpinnar

Därefter hade vi en fokuseringsövning med blomsterpinnar och med bakgrundsmusik där syftet var att uppmuntra och skapa delaktighet i gruppen och att träna sig att ta och ge handlingsutrymme. Två och två skulle hålla i ett par blomsterpinnar med fingerspetsarna – och följa varandra med rörelser till musiken. Först skulle den ena leda och den andra följa, sedan skulle man byta.

Kollegorna skrattade mycket under övningen och när de sedan skulle analysera aktiviteten så sa några att det var som att dansa, man skulle förlita sig på den andra. Någon tyckte att det var svårt att följa den andra.
Är det ett sätt att samarbeta som man även kan överföra till vårt ordinarie arbete? Det blev bra diskussioner i gruppen när detta kopplades till verksamheten.

Gruppen konstaterade att det är lätt för fördömar att uppstå – och att det ibland kan bli svårt att sätta sig in i någon annans situation. Det kan vara svårt att samarbeta och det tar tid att lära sig hur alla fungerar. Till det behövs det tillit.

Läsa och reflektera

Vi läste sedan ett stycke från boken som berörde pedagogers dokumentation av barnen. Hur lyhörda är vi för barnens önskan om att delta? Många kände igen sig och vi diskuterade hur man kunde göra t.ex. respektera om barnen inte vill – eller kanske låta barnen dokumentera sig själva istället. Någon i gruppen undrade om vi verkligen skulle dokumentera allt? Kameran avbryter leken ofta menade någon annan.

I utcheckningen skulle deltagarna svara på vad de tog med sig från tertulian. Det blev intressanta diskussioner om barnens dokumentationer – och det visade sig att gruppen hade velat läsa detta extrastycket i förväg för att kunna förbereda sig ordentligt.

En träff till

Vår andra Tertulia träff var på ett senare APT-möte. Kollegorna hade fått veta att de skulle läsa kapitel 1 och 2 ur boken ’Vad berättas om mig?’ De skulle även ha med sig de reflektioner och tankar som hade väckts under deras läsning.

Varför dokumenterar vi? För vem gör vi det? Att vi alltid vill veta vad barnen har ritat på sina teckningar? Att vi pedagoger sätter ord på vad de har ritat. Detta var några av funderingarna som våra kollegor hade. Det blev bra diskussioner kring dessa tankar som vi kommer att spinna vidare på vår nästa träff. Tiden var knapp och det blev tydligt att vi hade gjort ett för stort upplägg för den timmen som vi hade.

Vi vill så mycket – men samtidigt får vi inse nödvändigheten av att planera in mindre arbetsmoment så att det blir tillräckligt mycket tid över till alla spännande reflektioner. För det kommer att vara mycket spännande att fortsätta och reflektera tillsammans med våra kollegor.

Framåt

Till nästa tertulia har vi bett deltagarna att endast läsa ett kapitel istället för två, för att vi ska kunna ha mer tid till att just reflektera – eftersom det är en bok som väcker många tankar kring det pedagogiska arbetet i verksamheten.

Text:  Monika Prsa och Selda Sertdemir, Gullviksborgs förskola

Bild: Chris Munsey, CPI