Mötesplats om nyanlända och teater

Elever sitter i bänkarna och sträcker upp händerna.
Foto: Martin Lindeborg
Malmö är en av de städer som, likt många andra, tagit emot många människor som flytt från krig och terror. Malmö kraftsamlar för att kunna möta detta, inte minst skolorna.

Inom ramen för Skapande skola arrangerar Pedagogisk Inspiration och Barnkulturenheten Mötesplatser, en plats för dialog mellan skola och kulturliv. Temat för Mötesplatsen 15 mars var ”Hur kan teater vara ett verktyg för inkludering och integration av nyanlända?” Tre teatergrupper med erfarenhet av arbete med målgruppen fanns på plats för att diskutera tillsammans med representanter från skolan. Det blev många intressanta samtal under kvällen där mycket handlade om att se möjligheterna med att teatern kan bli en plats för att bearbeta och drömma, att dela gemensamma upplevelser och att få pröva nya identiteter. Tre personer ser glada ut och spanar efter land.

Personer sitter vid bord och äter.Samtalen tog också upp frågor som problematiserade hur vi använder begreppet nyanlända. Det är naturligtvis inte en homogen grupp, vi måste bli bra på att se individen och var just den här människan befinner sig. Vi måste också vakta att inte vi som vuxna skapar förväntningar om vilket behov av att uttrycka sig som finns hos dessa elever. Det kanske inte handlar om att få berätta om en smärtsam flykt utan att få ett rum med plats för skratt och lekfullhet. Teatern kan bli en fristad för att prova nya roller och identiteter. Om vi öppnar dörren till berättelser om flykten måste vi också ha resurser att ta emot och tillsammans bearbeta. Skapande skola är inga långa processer men kan vara en katalysator som sedan tas om hand i det övriga skolarbetet.

Text: Caroline Ulvsand

Det ordlösa uttrycket leder in i ett nytt eget språk!

Jag ser en vän. Jag vinkar glatt och skyndar mig fram. Det var så länge sen vi sågs! Plötsligt hindras jag. En kall och hård stenmur tornar upp sig mellan oss. Jag trevar med händerna och letar mig fram. Jag vill så gärna träffa min vän. Jag känner kanten på muren och kan äntligen ta mig runt den, men jag upptäcker att min vän inte längre är där …

Det är vinter! Jag ska gå ut och sätter på mig mina vantar. Jag följer skådespelarnas rörelser och förstår vad det är som händer genom att jag rör mig. Jag är en del av situationen. Ute gör jag ett stort snöklot. Jag rullar och rullar och det växer snabbt. Någon annan fortsätter att bestämma vad som händer med klotet och jag följer med i historien. Jag förstår den ordlösa historien och jag är med och skapar den när det blir min tur att uttrycka vad som händer eller hur jag känner mig.

Elever balanserar på ett ben.Detta var början på några mimövningar som genast startade en mängd idéer hos mig som språkutvecklare.

De ordlösa situationerna ger tydliga ingångar till arbete med språket, där man kan utgå från elevernas egna erfarenheter.  Deltagarna styr hur historien utvecklas. Vinter för en person i Malmö är inte det samma som för en person från en mindre by i Afghanistan. Gester som ligger till grund för att berätta och som sedan kan bli nya ord i svenskan är de ord som tillhör den enskilde, ord som hen behöver för att berätta sin historia. Ett barn som t.ex. suttit och värmt händerna framför en kamin behöver ord för att beskriva det. Språkinlärningen kan på detta sätt utgå från individens verklighet.

Att få vara medskapare på lika villkor är en annan viktig fördel med mim i nyanländas lärande. Ofta begränsas deras möjligheter att delta pga av att de flesta andra inlärningssituationer bygger på språket som bärare av kunskapen. Vi har då en tendens att se brister i stället för styrkor. Med mim kan varje elev påverka. Arbetet blir mer jämlikt, invanda roller suddas ut och den tysta, blyga och osäkra kan bidra till en gemensam historia och upplevelse. Eleverna i gruppen kan på detta sätt se varandra med nya ögon. Likheterna mellan dem blir lättare att upptäcka utan språket och det blir ett demokratiskt klassrum!

Jag ser alltså mim som en mycket intressant del av ett språkutvecklande arbete, men det måste fungera som en ingång eller en annan del av något större. Jag menar att det krävs stor eftertanke och samarbete mellan lärare och kulturaktörer för att mimövningarna inte ska stanna vid en upplevelse. Visserligen förstår jag och anser att eleverna också behöver rena kulturupplevelser, men för att de ska kunna betecknas som språkutvecklande krävs det ett genomtänkt arbete. Läraren bör överväga om det behövs någon form av stöttning innan övningarna startar så att alla deltar på lika villkor.

Instruktionerna som ges måste t.ex. antingen vara icke-verbala eller förberedas. Vidare behöver elevernas språkliga nivå definieras och ämnesinnehållet bestämmas gemensamt. Målet för arbetet ska också förankras i läroplanen. Läraren måste vara lyhörd under övningarna och samla ord och begrepp som eleverna väljer att uttrycka och därmed behöver. Urvalet av ord bestämmer eleverna utifrån de behov och situationer som kulturaktörerna sätter igång, men läraren tar hand om arbetet med det verbala språket och befäster det. Då kan vi kalla arbetet för språkutvecklande!

Text: Cristina Nordman

Nästa Mötesplats 11 maj kl. 16:30-19:00. Tema Dans i skolan. Här hittar du mer info:

https://pedagog.malmo.se/kalender/motesplats-om-dans-i-skolan/