Tecken i förskolan

Jag kom först i kontakt med tecken när jag redan var färdig förskollärare, men det tog inte lång tid innan jag insåg hur oerhört givande det är att förstärka det talande ordet med händerna. Fascinerad över hur människor använder tecken för att kommunicera började jag se folk som tecknade överallt, svårare för mig att förstå dock än de enkla tecken som vi på förskolan använder.

Min pappas lillebror har Downs syndrom, han är vuxen och har levt ett förhållandevis långt liv. Men de sista tio åren har jag, och många med mig, haft svårt att kommunicera med honom. Jag tänker på hur han och jag hade kunnat kommunicera om han hade lärt sig tecken när han var liten. Under hela min uppväxt har det aldrig varit några problem eftersom han har kommunicerat genom att tala, men jag tänker att jag har ju säkert lärt mig förstå honom bättre än andra för jag har insett i vuxen ålder att det inte alltid varit så lätt som jag trott. Jag tänker också på alla de människor som han mött i sitt liv, som kanske inte förstått honom som jag och vår familj gjorde, kanske hade vi underlättat för honom om han kunnat teckna för att förstärka det han säger.

Jag tänker tillbaka på mina första år som förskollärare, när jag tecknade flitigt tillsammans med mina kollegor, där jag jobbade hade vi barn som vi använde tecken speciellt med, men alla barnen på avdelningen var lika involverade. Det som finns på min näthinna nu är en bild av en av mina första inskolningar, när han sitter på skötbordet och vi pratar om vad hans föräldrar gör. Vi tecknar jobba. Pojken tecknade en hel del jobba innan han la till någon form av ljud. Men det sitter kvar. Hur vi tecknade och kommunicerade med varandra utan det talade språket, och hur fantastiskt det var att få öppna så många dörrar för de små barnen med hjälp av deras händer.

Bild från google (länk här)

Jag ser en liten pojke som skolas in i detta nu, där pappa berättar för mig när han ser mig teckna något till ett barn, att de själva har tecknat lite hemma. Att de tecknat äpple, men inte visste vad päron var så tecknet för äpple fick representera päron också. Jag visar honom päron, och banan också för den delen. Ganska logiskt tycker han, jag kan inte annat än hålla med. Jag såg på pojken idag när jag kom med fruktskålen att han tecknade äpple, och att när matvagnen kom tecknade han äpple igen.

När jag alldeles nu lämnade den lille pojken och de andra barnen och pedagogerna tecknade han igen, om och om igen, och pekade. Fågel, där, tänker jag att han försöker förmedla. Jag visste inte vad tecknet för fågel är, tack google nu kan jag det, och mycket riktigt. Han tecknar fågel. Än så länge har han inte kommunicerat något vidare genom det talade språket, men med hjälp av tecken har han så mycket att visa och berätta för oss.

Men så var det det här med kritikerna, det kanske finns en pedagog eller två som fått frågan varför vi på förskolan tecknar med barnen? Kanske framförallt varför tecknar vi med alla barn?

Först och främst så är förskolan för alla barn, och den ska vara lika för alla barn. Läroplanen är tydlig med detta, i förskolan är alla barn lika. Vi som arbetar i förskolan ska arbeta för att uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation. Vi ska lära barnen om empati och omtanke om andra människor, vi ska ge alla barn samma möjligheter, oavsett tro, etnicitet eller kön. Vi ska stimulera barns utveckling och ge dem en trygg, rolig, lärorik dag hos oss. Vi ska sträva efter att varje barn på våra förskolor utvecklar sitt talspråk, sitt ordförråd, sitt intresse för bilder och symboler, att leka med ord, att våga kommunicera och så vidare.

Sedan har vi ju själva tecknandet i sig, ger det något till de barn som redan har ett talspråk, eller som är på väg att utveckla ett? Ja först och främst ger det barnen möjlighet att kommunicera med varandra, även de som inte har ett talspråk. Det blir ju faktiskt bara ytterligare ett språk kan man tänka. I denna artikeln från tidningen Förskolan kan man läsa om hur en språkavdelning arbetar med barn som behöver extra språkstimulans, och hur det integreras med så kallade dragarbarn, med hjälp av bland annat tecken. I denna artikeln från samma tidning kan man läsa om hur man arbetar aktivt med inkludering och tecken som stöd i vardagen på en avdelning där ett av barnen har Downs syndrom. Jag tänker att vi kan bli så mycket bättre på det här. Att värna om alla barns rätt och att de hjälpmedel och stöd som vi använder till barn som är i svårigheter inte nödvändigtvis behöver stanna bara hos dem.

Vi ska vara stolta över att vi i förskolan har ett gyllene tillfälle att ge barnen en nyckel till tecken, som de kan ha nytta av både i sin språkutveckling som barn men också när de är vuxna och möter sina egna barn eller andra barn eller vuxna som tecknar.

Tänk om min pappas lillebror fått den möjligheten – vad härligt det vore!