Nytt på Malmö delar
Förändring och kontinuitet – upplevelser av tid
Utan att jag egentligen är medveten om det skapas olika avdelningar, samlingar av narrativ som hålls ihop genom att de ligger mellan punkter av förändring: mitt liv i min första lägenhet på Adelgatan 13 i Lund, som påbörjas med att jag flyttar hemifrån och slutar med att jag köper ett hus med den kvinna som jag senare gifter mig med. Mitt liv som gift vilket påbörjas med att jag blir sambo (själva giftermålet medför här ingen egentlig förändring) och slutar med att vi flyttar isär och skiljer oss.
Vissa förändringar medför en uppgång, en positiv utveckling, som att jag flyttar till Florens, andra förändringar medför en nedgång, som mitt inträde i grundskolans oändliga mörker.
På samma sätt har lärda, humanister och historiker gjort när de sett tillbaka och försökt bringa ordning i mänsklighetens förflutna. När samhällen inte förändras utan har drag av kontinuitet har de samlat tiden i en gemensam låda och klistrat på en etikett, (t. ex antiken) och när historikerna upplevt att det skett en stor förändring har de bytt till en ny låda.
Förändring och kontinuitet är två basbegrepp i den historiska teorilådan och de för med sig ett sätt att tänka på som vi historielärare måste försöka vidarebefordra till våra ungdomar i skolan.
Även i våra styrdokument för historia finns begreppen uttalade. När skolverket i sin beskrivning av historieämnet i gymnasieskolan, Om historia, ska beskriva historisk teori och begrepp så exemplifierar de just med begreppen förändring och kontinuitet.
Hur kan vi då göra för att visa eleverna historikerns upplevelse av förändring och kontinuitet. Jag föreslår att ni börjar med denna övning. I denna övning medvetandegör ni för eleverna att sättet att tänka i förändring och kontinuitet redan finns hos dem.
En första hållpunkt i elevernas tänkande kring förändring och kontinuitet är skapa insikt i att dessa två är sammanvävda. Förändring sker parallellt med kontinuitet.
- Kontinuitet och förändring existerar samtidigt. Vad vi ser beror på vilket perspektiv vi har.
När eleverna ser tidslinjer och kronologiska uppställningar får de lätt ett intrycka av att förändring sker linjärt och att förändring och kontinuitet är prydligt uppdelade. Romarrikets kontinuitet avbröts av romarrikets fall som i sin tur efterträds av katolska kyrkans hegemoni. Som vi vet var det ju inte alls så. Letar vi efter tecken på förändring i romarriket så hittar vi den och letar vi efter kontinuitet parallellt med att Västrom går under ser vi den.
När vi undervisar om stora förändringar som romarrikets fall, den vetenskapliga revolutionen, den industriella revolutionen så måste vi parallellt med att vi visar tidslinjer visa på att mitt i denna stora förändring så existerade kontinuitet.
För att detta ska bli tydligt försöker jag inledningsvis använda mig av visuella exempel som att påvisa förändring av en plats. Det viktiga är att här kunna visa på att det finns kontinuitet samtidigt som platsen förändras. Poängtera tydligt att de förändringar ni nu tittar på är synliga förändringar men att ni sedan kommer att titta på ekonomiska, sociala, kulturella och politiska förändringar.
För att träna sig på att se förändring och kontinuitet så ge eleverna en period och låt dem arbeta med följande dokument: förändring och kontinuitet.
En bra övning är följande: gissa landet.
- Förändring är en process som kan ha olika hastighet. Ibland sker förändring under lång tid och ibland sker förändringen snabbt. När förändring ändrar hastighet eller riktning talar vi om en vändpunkt.
För att visualisera kronologin för relevanta händelser, personer och processer använder vi historielärare ofta tidslinjen. Den är ett ypperligt redskap men är en rekonstruktion av det förgångna och som alla rekonstruktioner har den sina svagheter. En av dessa svagheter är som jag tidigare nämnt att tidslinjen skapar en upplevelse av att händelser och utveckling följer ett linjärt mönster där förändringar är tydligt definierade hållpunkter på vägen.
Men varför är det så viktigt att förmedla att förändringar är processer som växlar i hastighet och ibland byter riktning? Jo eftersom vårt mål är att eleverna ska se förstå sin samtid såväl som det förgångna. De måste kunna se förändringsprocesser också i nuet och fundera över deras eventuella utveckling i framtiden.
Hur kommer den politiska utvecklingen i Burma att se ut? Kommer demokratin att slå igenom? Att Aung San Suu Kyi vann i valet 2012 och kom in i Burmas parlament innebär inte att Burma har blivit en fungerande demokrati. Tvärtom har vi sett exempel på religiös förföljelse sedan den burmesiska frihetshjälten kunde lämna sin husarrest och istället bli en del av Burmas politiska styre. Vägen mot demokrati är en process som kan löpa långsamt eller snabbt. Den kan också byta riktning så att utvecklingen istället går mot ett ännu mer antidemokratiskt samhälle.
När en förändring byter riktning talar vi om en vändpunkt. Att konstatera en vändpunkt är att göra en tolkning. Låt eleverna få pröva att motivera olika vändpunkter i förändringsprocesser med hjälp av följande dokument: argumentera för vändpunkt.
Förändringar i samhällen kan tolkas i värderande termer som antingen uppgång eller nedgång. När jag senast diskuterade förändring och kontinuitet utifrån denna tolkning med mina naturvetartreor så tillät jag mig en ganska privat metafor för att åskådliggöra hur en förändring till det sämre även kan vara en förbättring till det bättre.
- Förändring kan ses som bra, en utveckling, eller dålig, en nedgång. Även här är perspektivet det som styr vad vi ser.
År 1995 gjorde min flickvän slut med mig efter fyra år. Det var jordens undergång och jag bröt helt ihop. När jag ser tillbaka på den händelsen så är den förändring som uppbrottet innebar synnerligen dålig. Något hände och jag blev ledsen. ”Kan vi på något vis framhålla att denna förändring är bra?”, frågade jag mina begåvade naturtreor och snabbt kom svaret, ”Om magistern ursäktar så upplevde nog din flickvän förändringen som något positivt”. Efter att ha bannat eleven för bristande empati gav jag naturligtvis en eloge för det kloka svaret.
Upplevelsen av en förändring som något bra eller som något dåligt är naturligtvis fullkomligt beroende av det perspektiv vi har, ur vilken position vi betraktar förändring. Genom att vid genomgångar av samhällsförändringar alltid fråga efter vem som upplever förändringen som bra och vem som upplever den som dålig får vi eleverna att förstå att förändringen i sig inte bär på något värde, värdet på förändringen appliceras av de som upplever den. Det är de som tolkar den som en bra eller en dålig förändring.
Om vi betraktar en förändring utifrån två olika samhällsgrupper kan vi få helt olika svar. Avskaffandet av ståndsriksdagen i Sverige var naturligtvis bra för borgerskapet, men upplevdes säkerligen som en nedgång av många adelsmän.
Franska revolutionen kan ses som en förändring till något positivt om vi betraktar den väldigt nära. Den enväldiga monarkin avskaffas och det införs rösträtt för män. Tar vi ett steg tillbaka ser vi hur Robespierre och välfärdsutskottet tar makten med skräckväldet som följd. På detta avstånd framstår förändringen som dålig. Tar vi ytterligare ett steg tillbaka ser vi Napoleons maktövertagande och hans upphöjande av sig själv till kejsare. Då framstår kanske förändringen som lite meningslös. Vi gick från en situation med en maktfullkomlig kung till en situation med en maktfullkomlig kejsare.
Ett spännande exempel på perspektivets betydelse kan vi se i hur vi idag behandlar Versaillesfreden i historieundervisningen i olika delar av världen. I Europa lyfter vi Versaillesfreden utifrån dess effekter på Tyskland och den situation som uppkommer senare. Vi ser Versaillesfreden som ett första led mot mellankrigstidens diktaturer och krig sedan även andra världskriget. Men om vi beger oss till Australien och ser hur Versaillesfreden behandlas där i undervisningen så ser vi att den där ses utifrån Australiens frigörelseprocess från Storbritannien. Den är en förändring som skyndar på frigörelse och demokrati (Transcultural history: theories, methods, sources, Herren s 4).
- Kontinuitet och förändring ligger till grund för hur vi delar upp det förgångna.
Den sista insikt som eleverna ska nå om förändring och kontinuitet är den som jag redan varit inne på ovan, nämligen att förändring och kontinuitet ligger till grund för periodisering av det förgångna (alltså hur vi delar in det förgångna).
När det sker en tillräckligt stor förändring i en större samhällsstruktur händer det att vi tycker att människors tillvaro är så förändrad att det är frågan om en ny tid. Om vi har två sådana här tydliga förändringar med en period av någorlunda kontinuitet däremellan kan vi sätta en etikett på perioden och benämna den som något enhetligt. Som vi resonerat ovan så beror upplevelsen på en förändring på vårt perspektiv och därför kan en indelning i en period hålla ur ett perspektiv men te sig märklig ur ett annat.
Den historiska perioden medeltiden inleds med att den siste romerske kejsaren avsätts och i Europa har redan en ruralisering påbörjats. Perioden avslutas av flera stora förändringar inom kultur, vetenskap, politik och religion. Medeltiden ter sig absurd som världshistorisk epok. Inom Europa går det att argumentera för att indelningen har ett berättigande (den kristna kyrkans starka inflytande på både samhälle och individ fungerar som kontinuitet), men det går också att argumentera mot den.
Michael Nordberg var en känd svensk historiker och expert på medeltiden. Han argumenterade för att uppdelningen mellan medeltid och renässans inte alls var tydlig eftersom de förändringar som sker under renässansen är förankrade i eller till och med sker redan under medeltiden. Föreställningen att medeltiden var en odelad mörk och primitiv period är falsk, och föreställningen att renässansen var en enbart ljus period är falsk den med, hävdar Nordberg och får stöd av historikern Dick Harrison.
Jag upplever att det finns ett stort värde i att verkligen låta eleverna stöta och blöta de olika tidsindelningarna utifrån olika perspektiv och att låta dem argumentera för deras vara eller icke vara. På detta vis lär de sig att epokindelningar inte är huggna i sten utan har uppkommit genom människor tolkning av förändring och kontinuitet.
Själv inser jag när jag grunnar över mitt förflutna att de uppdelningar mitt medvetande gjort gällande det förgångna också bara är konstruktioner, tolkningar gjorda idag på vad som var förändringar då.