Med Minecraft som lärmiljö

Just nu delar han sin tid mellan deltidsjobbet som fritidshemsutvecklare på Lindängeskolan och arbetet som universitetsadjunkt på lärarutbildningen mot fritidshem på Malmö universitet. Men det var under tiden på Ribersborgsskolans fritids som Jesper Nilsson tog initiativ till arbetet med en Minecraft-server där barnen fick spela tillsammans och skapa samhällen med lagar och infrastruktur; “Vintergatan” och sedan “Nya Vintergatan”. Ett arbete med både lek- och demokratiaspekter inom ramen för äventyrs- och byggdatorspelet.

Barnen får stor makt

– Grundläggande var att de byggde samhällen och lekte med varandra där. De bodde med varandra, byggde bibliotek, bjöd på kalas, arbetade i gruvan och samlade järn för att strida mot skeletten. En permanent värld, en representation av ett samhälle där barnen fick oerhört mycket makt. I den digitala världen har de reel makt; de tar beslut som påverkar andra. Men där finns alltid en säkerhet – konsekvenserna av ens handlingar blir inte fysiska. Däremot sker ett erfarenhetsbaserat lärande där man lär genom att göra. Ens misslyckande blir verkliga, men konsekvenserna begränsade, säger Jesper Nilsson.

Vinsterna har varit stora, menar han, och pekar på att de genom spelandet pratat om och i leken berört både ekologi och demokrati. Minecraft är en plattform för allt detta – men även för till exempel matematik och sociala relationer, framhåller Jesper Nilsson.

–  Till en början tänkte jag mycket kring konstruktion och lärande, men insåg sedan att barnen vill leka och ha roligt, vara sociala varelser med makt över sin tillvaro. De tar med sina personligheter in i spelet.

En viktig lärdom han tar med sig är att ta vara på demokratiaspekten i spelandet.

– De berikar varandra med sina erfarenheter; där pågår det mycket när de spelar. Visst kan jag styra dem ibland för att få igenom en poäng, men i leken ska de inte vara alltför styrda, säger Jesper Nilsson.

Eget driv bakom projektet

Han drog igång Minecraft-projektet i liten skala – hans eget driv, stora intresse och kunskaper var en förutsättning för att idéerna skulle bli verklighet. Att få tag i nödvändig teknisk utrustning var inte alldeles lätt.

– Jag köpte fyra licenser för egna pengar och lyckades få tag i fyra datorer som vi kopplade ihop i ett lan-nätverk. Den här chromebook-reformen är pyton; det är en lemlästad dator. Jag hade inte kunnat göra något av det här med en chromebook, eftersom den inte har någon hårddisk, säger Jesper Nilsson.

Han menar att populärkultur, som till exempel Minecraft, bjuder på en rad ingångar till lärandet – men betonar också en inneboende problematik när det gäller att förankra sådana inslag i undervisningen.

– Jag är själv uppvuxen med digitala verktyg. I förhållande till populärkulturen är skolan alltid hopplöst efter; det ska skrivas läroplaner och dessa ska förankras i riksdagen…När något blir accepterat som kultur i skolan är barnen någon annanstans, konstaterar Jesper Nilsson.

”Skärmtid” polariserar debatten

Frågor om barns spelande och inte minst begreppet “skärmtid” har i dag en inneboende laddning som ibland polariserar debatten i hårdföra för och emot-läger.

– Kan sexåringar sitta och skjuta pilbågar på skelett? Absolut! Jag tror på barnens kompetens, att de kan distansera sig från virtuellt våld. Det finns en distans mellan att skjuta med pilbåge i spel och att göra det i verkligheten – har någon svårt med det kan man inte koppla det till datorspel, säger Jesper Nilsson.

– Vilka råd skulle du vilja ge till pedagoger som är sugna på att dra igång liknande arbete?

– Att man själv tycker det är roligt är viktigt. Och att du avsätter planeringstid till att förbereda olika tekniska eventualiteter.