Daniela Musazzi, psykolog och samordnare för projektet "En väg in i leken".

Publicerat:

Nya vägar in i leken

I förskolans utvecklingsprojekt “En väg in i leken” har leken varit det viktigaste verktyget i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Lekgrupper med lotsar och dragarbarn involverade “nybörjarlekarna” under strukturerade och återkommande träffar.

För ett par år sedan såg förskoleförvaltningens specialpedagog- och psykologteam hur allt fler förskolor sökte stöd kring barn som hade svårigheter med lek, samspel och kommunikation. Samtidigt vittnade barn- och ungdomshabiliteringen om att autismdiagnoserna ökade. Projektet “En väg in i leken” blev ett sätt att försöka möta utmaningarna. Projektet, som startades i februari 2018 och nyligen avslutades, har finansierats med SIS-medel från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Syftet har varit att öka medvetenheten kring lekens betydelse och sprida ett arbetssätt där leken är det primära verktyget i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.

Diagnos inom autismspektrumet

– Projektet har riktats till “nybörjarlekare”, barn som har eller är på gång att få en diagnos inom autismspektrumet. Barn som inte verkar vara intresserade av aktiviteter på förskolan, inte uppfattar regler i en lek, inte kan rollspela, har språksvårigheter, inte vet hur man frågar om de får vara med, barn som inte bjuds in…säger Daniela Musazzi, psykolog och samordnare för projektet.

Tjugo specialpedagoger vidareutbildades till handledare och spred sedan sina kunskaper till personalen i förskolorna. Totalt har 80 pedagoger stöttat barnen i särskilda lekgrupper, sammansatta för att stötta barnen i att utveckla deras lekförmåga. Förutom nybörjarlekaren har en grupp bestått av två leklotsar (pedagoger) och fyra eller fem dragarbarn. Leklotsarnas uppgift har varit att bereda förutsättningar för lek utan att delta aktivt. Att stå för ramarna, samla barnen och förbereda material. De har följt barnen, men inte tvingat sig in i leken. Medan en pedagog har sett till att de yttre ramarna och förutsättningarna för leken funnits har den andra filmat i dokumentationssyfte.

Utmaning för leklotsarna

– Leklotsarnas största utmaning har varit att hitta en aktivitetsnivå som funkat. De ska inte säga “jaha, nu ska vi leka sjukhus”, utan följa barnens idéer och kommentera i stil med att “jaha, har du hittat detta…” De ska inte pedagogisera; detta ska vara på barnens villkor, säger Daniela Musazzi.

Dragarbarnen har fungerat som igångsättare som sett till att alla kommit in i leken, i föreställningsvärlden.

LÄS MER: Slutrapport för projektet ”En väg in i leken”

I utvärderingarna efter projektet stod det klart att leklotsarna ser “En väg in i leken” som värdefull kompetensutveckling; leken ses inte bara som en del av lärandet, utan även något med ett eget värde. Flera pedagoger beskriver hur projektet gett dem redskap för “att möta varje barn där de är”.

– Pedagoger har bekräftat att arbetet fått effekter även utanför gruppen; de har känt sig mer närvarande och sett vinsten med att stanna kvar i en aktivitet med barnen när de kan, säger Daniela Musazzi och påminner om hur mycket just leken och dess betydelse för barns utveckling lyfts fram i den reviderade läroplanen för förskolan.

Fått mer status

Samtidigt beskriver föräldrar hur deras barn fått mer status i gruppen och blivit mer intresserade av andra. För att lyckas med ett sådant här relativt tids- och resurskrävande projekt krävs ramar och rutiner, struktur, kontinuitet – och, inte minst, ett stöd i organisationen.

– En förutsättning för framgång är att det finns en ledningsgrupp som backar arbetet. Personalgruppen måste vara stabil för att man ska klara av detta, och man behöver kanske ta in vikarier, säger Daniela Musazzi.

Text & Foto: Fredrik Thunberg