
Visuellt stöd i undervisning och sociala sammanhang
Drömkörens Mathias Berglund, dramapedagog och Jens Friis -Hansen musiker och ljudkonstnär från Drömmarnas hus är på plats. När de är tillsammans med eleverna vet de aldrig vilka kreativa processer som sätts igång. Processer som har möjlighet att få finnas eftersom det inte existerar några fel i det här rummet.
När lektionen börjar försvinner jag in i en gemenskap på ett sätt som aldrig händer annars. Jag använder kroppen, rytmen, rösten, rörelsen och orden tillsammans med eleverna. Det vackra, det roliga får ta plats. Det bara sker. Och det sker för att jag inte hinner sätta på mig min prestationsmantel. Det är en befrielse att hjärnan inte talar om för mig att det jag gör kanske är helt fel.
Jens och Mathias har en idé om vad de vill ska hända i klassrummet.
– Vi vill få igång processer, fånga upp det som kommer från barnen. Vi kommer inte med färdiga låtar, allt som görs kommer från eleverna. De kommer med pusselbitarna och vi lägger pusslet tillsammans!
För att få fram barnens kreativitet använder de många olika verktyg.
– Vi försöker blanda det musiska med det teatrala. Rytm, rörelse, ljud, text, den sceniska gestaltningen. Då skulle många säga att det blir en musikal, men dit strävar vi inte, utan vi jobbar med performance och det kreativa kaoset, säger Mathias.
Jens fortsätter:
– Vi vill överraska oss själva och eleverna hela vägen. Samla upp något i stunden. Om man skapar ur det kreativa kaoset kommer hur många idéer som helst och man kan gå vidare med dem hur som helst. Släppa tyglarna. Det är så vi vill att eleverna ska känna. Att de vågar.
– Ja, man ska våga säga den där meningen. Sen tar vi hand om det. Som jag sa till tjejerna idag, att om jag gav dem en instruktion på att: ”skriv ner vad ni vill skrika”, så hade prestationsångesten slagit till. Väljer man däremot att skapa ingångar till text genom att skapa en fiktiv karaktär med hjälp av fysisk rörelse är det lättare att hitta en mening. Man glömmer nämligen bort att värdera vad som kommer för en i ett sådant sammanhang. Då hittar de meningar att bygga en text på, säger Mathias.
I initialskedet är Mathias och Jens tydliga med sin viktigaste önskan. Den att alla ska delta. De vill höra vilka berättelser barnen bär på. Man måste inte kunna sjunga. Rösten duger som den är.
– För oss är det uppenbart att kreativitet pågår hela tiden. Vår mission är att alla kan berätta någonting som är intressant att lyssna på. Målet är att vi lyssnar på dig, säger Jens.
De lyckas verkligen med att lyssna på elevernas berättelser och idag även på mina! Lektionen börjar med att vi ställer oss i ring. Jens illustrerar en rytm. Var och en av oss säger våra namn i takt, samtidigt som vi gör en rörelse. Det blir musik. Vi skapar våra egna uttryck och alla deltar.
Sen börjar samarbetsövningarna. De övningar som innebär att eleverna ska förstå att de är en oumbärlig del i en helhet.
Och när lektion två börjar skapar vi en groove och spelar in den på datorn. Alla bidrar med olika rytmer som sammanfogas och spelas in.
Sen kommer den allra svåraste delen på dagen, den att skapa text. Gruppen delas på två. En pojkgrupp och en flickgrupp. Jag stannar hos pojkarna. Vi rör oss sakta i rummet. Genom att låta en kroppsdel styra t ex näsan eller armen, förvandlas vi, i vår fantasi, till en figur som vi sedan kan placera i tid och rum. Jens frågar oss:
– Vem är du? var är du? varför är du där? och vart ska du?
Och slutligen: vad vill denne typ skrika?
Någon väljer att vara sig själv, någon annan väljer att vara en matrixfigur. Jag väljer att vara en havsflicka som skrider fram på 300 m djup. Vi har en loggbok, där vi skriver ner den mening vi vill skrika. Sen skriver Jens ner alla meningar på whiteboarden. Vi väljer ut en mening. Till min lycka blir det min. ”Jag vill vara kvar i denna bubbla”. Vi textsätter vår groove. Det är början på den låt som ska framföras vid jul. Flickorna har skapat en lite längre text och alla texter ska sammanfogas till en så småningom.
Violetta Mizinski, musiklärare på skolan är redan nöjd, trots att Drömkören endast har hunnit träffa barnen vid två tillfällen. Hon väntar spänt på fortsättningen. Drömkören ska träffa barnen elva gånger sammanlagt.
– Jag har aldrig någon möjlighet att få in nya kreativa sätt att arbeta. Det är svårt för mig att komma iväg på fortbildningar. Att drömkören kommer hit innebär att jag lär mig många nya metoder för att stimulera barnens kreativitet, både genom att jobba i grupp och på det musikaliska planet.
Innan projektet drog igång fick dessutom alla inblandade lärare delta i en workshop.
– Där fick de chans att få in vårt arbetssättet i kroppen. De måste få uppleva det, de måste känna det, för att förstå elevernas reaktioner och för att de ska kunna återanvända våra metoder tillägger Mathias.
– Det är också viktigt för oss att förmedla att vi inte är kultur på besök säger Jens.
– Vi är supernoga med att drömkören inte är något utöver den vanliga undervisningen utan den måste in i den ordinarie. Det tycker lärarna är bra. Det vi noterat är att de ibland faller tillbaka i gamla spår. Apparaten äter upp kreativiteten. De har så mycket att göra, funderar Mathias.
– Det som kommer att bli den svåraste utmaningen är att sätta betyg på eleverna, men man får tänka annorlunda. Nu kommer jag att kunna sätta betyg på andra kompetenser. Hur arbetar de i grupp? Se hur de utvecklas i processen, som här tillåts att vara lång. Det känns mycket bra, avslutar Violetta.
Kreativiteten finns överallt klingar det i mitt inre när jag cyklar från Lorensborgsskolan. Denna typ av upplevelser unnar jag alla våra barn hela tiden i alla sammanhang i vårt samhälle. Det är ju såhär de flesta av oss lär för livet.
Text & foto: Görel Reimer