Granskade lektionsstarter gav många insikter

TEMA: Ögonblicksforskning – del 2
(Del 1 & 3)

”Hur och till vem kommunicerar och fördelar jag handlingsutrymmet?” var Mia Cronmalms övergripande frågeställning när hon med hjälp av ögonblicksforskning, en sorts aktionsforskning i miniatyr, närstuderade sitt eget agerande tillsammans med eleverna. Under sina studier till specialpedagog har hon i ett examensarbete tidigare tittat närmare på hur elever bemöts.
– Elevernas röster kommer sällan fram, de får sällan vara med i forskning som rör dem själva. Jag gjorde enkätintervjuer med elever som var icke verbala, men som kanske kommunicerar med tecken eller med bildstöd. Det är så spännande den här brytpunkten i vad du gör; hur du kombinerar uppdraget i läroplanen och uppdraget som lärare med att också rusta eleverna för livet, säger Mia Cronmalm.

En av reflektionerna hon gjort efter att ha satt sin egen praktik under lupp är hur mycket hon styr, ibland på ett omedvetet sätt.
– Genom att möta eleven där den är så kan jag ju med beröm och uppmuntran få oss dit vi ska och det kan ju vara en del av en god pedagogik. Samtidigt så tittar jag på ett självbestämmande- och delaktighetsperspektiv; konsekvensen när jag uppmuntrar någonting blir ju att eleverna gör mer av något. På sätt och vis får det samma konsekvenser som om jag hade sagt ”stopp, det får du inte göra”. Det måste jag reflektera över. Om jag tar ett steg tillbaka så får eleverna mer utrymme.

Beröm också ett sätt att styra

Det här gjorde att Mia Cronmalm började fundera mer på hur hon genom beröm och uppmuntran styr sina elever i en viss riktning. Ögonblicksforskningen har blivit ett verktyg för att problematisera detta, att vara medveten om det och konsekvenserna det kan få.
– Jag kan ställa frågan till mig själv, ”är det nödvändigt eller kan jag lämna över till eleven att styra här, ta ett steg tillbaka och se vad som händer?

Vilka konkreta situationer handlar det om?
– Jo jag jobbar ju ständigt med min röst och har ständigt en dialog för att behålla elevernas uppmärksamhet och fokus på det vi ska göra. Så jag pratar hela tiden, jag berömmer och säger ”bra, okej, nu ska vi göra det här …” Använder bildstöd, ger positiv förstärkning, återkoppling, den här formativa bedömningen.
– Ett arbetssätt kan vara bra ur ett inlärningsperspektiv men behöva kompletteras med andra ingångar, poängterar hon.

I hennes yrkesvardag på gymnasiesärskolan är det ofta ett komplext pussel där många olika bitar ska falla på plats.

– Jag behöver ju samtidigt rusta eleverna så att de ska bli självständiga individer. Om de är vana vid att allt är framplockat och tillrättalagt, vad händer om det inte är det och de tvingas ta mer egna initiativ? Jag gör mycket gruppanpassningar och tittar på var eleverna befinner sig; hur mycket kan jag släppa här och hur mycket måste jag ha förberett? Och det ser ju olika ut för olika grupper.

LÄS OCKSÅ: Hennes medforskning gynnar de yngsta

Fick ta egna initiativ

Hon berättar om inledningen på en hemkunskapslektion. Uppgiften var att göra en muggkaka, men istället för att allt var framlagt och förberett möttes eleverna av tomma bord.
– De hade fått sitt bildstöd framför sig med begreppen som de behövde. Så istället för att jag hade plockat fram allt och lagt kitet på bordet framför dem så sa jag; ”okej, var i köket finns muggar? För det behöver vi när vi ska laga det här. Var tror ni det finns, vi får leta …” Det handlar ju också om kursmålet, att de ska hitta i ett kök och veta var saker förvaras.
Samtidigt som eleverna började leta hände något annat.
– De började samarbeta med varandra, det hände interaktioner där de hjälpte varandra att ta ner saker som någon inte nådde. Det vi vill ska hända, att skapa relationer mellan elever, hade ju inte hänt annars. Att de aktiveras som lärresurser för varandra.

Mia Cronmalm berättar också att hon genom processtödjarutbildningen fått värdefulla påminnelser om annat i sin lärarpraktik, som att använda sig av tydligare bildstöd i inledningen av sina lektioner.
– Ögonblicksforskningen är ett verktyg för att granska sin egen praktik på ett väldigt tillgängligt sätt. Vi fick fram otroligt mycket av de relativt få tillfällena vi sågs (sex gånger, red anm). Det har varit jättespännande, intressant, roligt och lite jobbigt. Att få komma tillbaka till PI och prata med gruppen efter att ha fått de här insikterna gör att det sätts in i ett sammanhang. Annars kan det vara svårt att hinna med ett sådant här arbete.