”Ingen har kommit tillbaka till skolan för att vuxna haft möte”

Hur kan skolpsykologerna vara ett stöd och en hjälp när en elev är frånvarande under längre perioder? För ett par år sedan bildade psykologerna på grundskoleförvaltningen olika utvecklingsgrupper – en av dessa fokuserar på frånvaro, efter att många skolor lyft frågan allt oftare. Nina Malmberg, psykolog knuten till Mellersta Förstadsskolan och Lindeborgsskolan, och Malin Olsen, just nu verksam på Rörsjöskolan och Malmö idrottsgrundskola, ingår i gruppen tillsammans med Helena Sjöstrand och Ana Dias.

Malin Olsen hade tidigare stött på problematiken i sitt arbete inom barn- och ungdomspsykiatrin, men upplevde att det var svårt att som extern aktör få till samarbeten med skolorna.

– Rollen som psykolog är en speciell funktion på en skola; man kommer dit lite då och då, man tillhör inte riktigt kollegiet utan är som en extern konsult. Det är inte självklart vad man ska göra.

Kunskaper om ångest och undvikande

Arbetet i utvecklingsgruppen blev ett bra forum för att utbyta erfarenheter och fokusera på en angelägen fråga.

– Vi som skolpsykologer har kunskaper om mekanismer som ångest och undvikande. Om detta att inte gå till skolan handlar om att man vill undvika någonting som är obehagligt eller jobbigt för en så behöver man ju förstå hur det fungerar i en människas psyke och det kan vi hjälpa skolorna att förstå. Att utmana detta och jobba mot det, säger Malin Olsen.

Läs också: Så arbetar Mellersta Förstadsskolan med ”närvarostegen”

Lärare uttrycker ofta för psykologerna att de inte vet hur mycket de ska pusha en elev med hög frånvaro med att till exempel ge dem extra hemuppgifter att jobba med.

– Det handlar mycket om beteende. Att inte komma till skolan är ju att göra något annat. Då kan vi bidra med positivt beteendestöd, hur fungerar förstärkning? Då får vi hjälpas åt att förstå de här mekanismerna. Vi tränar också skolor i att ha svåra samtal och vi är samtalsledare i möten mellan föräldrar och skola. Det är ju jättejobbigt för föräldrarna, det finns frustration, sorg och skam över att man inte har fått sitt barn till skolan, säger Malin Olsen.

Positiv och negativ förstärkning

Förstärkning kan vara både positiv, att något tillförs som en belöning för att förstärka ett beteende eller negativ, att något som upplevs obehagligt tas bort.

– Om man till exempel inte vill gå till skolan för man är jätterädd för att det ska bli jobbigt och stannar hemma så känns det bättre hos både barnet och föräldern. Förstärkningen av det beteendet, att stanna hemma, ökar sannolikheten för att det att det är så man fortsätter att lösa problem.
– Vad är det egentligen som gör att detta fortsätter och fortsätter, att barnet inte vill komma tillbaka till skolan? Det är mycket att kartlägga och få koll på, säger Nina Malmberg.

Både skolornas personal, elever och vårdnadshavare uttrycker ofta att de här situationerna blir låsta och jobbiga. Det är lätt att tappa hoppet om en lösning. Nina Malmberg beskriver sin och hennes psykologkollegors roll där; att kartlägga, peka på de psykologiska mekanismerna och att utifrån det hitta en väg framåt som är görbar för alla inblandade.

– Det är så lätt att föräldrar och skola känner att de inte förstår varandra; skolan vet inte vad de ska göra, föräldrarna är förtvivlade och eleven är rädd. Men vi bildar ett team runt det här barnet, vi gör det tillsammans och vi stärker varandra.

Tydlig insatsmodell

De har provat sig fram och utifrån skolornas önskemål hittat en insatsmodell som går att använda sig av i de allra flesta fall. Modellen behövde vara tydlig, avgränsad, praktisk och handgriplig. Insatsprogrammet består av fyra möten med en given struktur och utvärdering.

– Vi tänker att detta är en framgångsfaktor, att det är ett väldigt tydligt paket som vi kan utvärdera, säger Nina Malmberg.

– Det är ofta så att man har möten och sedan uppföljning, men ingen början eller slut. Att man tänker att om vi pratar om det här riktigt, riktigt mycket, nöter och blöter, så kommer det lösa sig. Men det räcker ju inte. Det är ett första steg, men det måste alltid mynna ut i en handlingsplan, ett praktiskt görande. För ingen har kommit till skolan för att några vuxna haft ett möte en tisdag. Det måste vara någonting som blir annorlunda, ändras eller att man provar något, säger Malin Olsen.

Hon poängterar att det inte behöver vara stora förändringar, men att det viktiga är att alla är tillfreds med mötet och att uppgiften följs upp; hur gick det, hur många gånger försökte man?

– Kan du ge praktiska exempel på uppgifter för att öka skolnärvaron?

– När det gäller yngre barn, att någon ska möta upp barnet när det kommer skolan. Att man byter förälder som lämnar på skolan i och har morgonrutinerna; kanske har den ena föräldern tagit allt ansvar, bråkat med barnet och varit jättestressad en hel termin och det har blivit infekterat. Det är sällan avancerade lösningar, utan enkla små praktiskt orienterade mekanismer, säger Malin Olsen.

Nina Malmberg arbetar med högstadiebarn och understryker att insatsprogrammet visat sig ha minst effekt där. Forskning pekar också på att ju tidigare man arbetar med barnens frånvaro ju bättre effekt har det. På högstadiet har eleverna ofta en längre frånvaro som ofta mynnar ut i större ärenden med en samverkan mellan bup, socialtjänst och skola.

– I mina fall kan det handla om familjebehandling, psykisk ohälsa, depression eller ångestbehandling. Men det är samma principer som Malin pratar om, trygga vuxna på skolan som möter upp och finns där. Vuxna som vet vad de ska göra; en tydlig skolsituation är ju ofta det de här eleverna kan behöva, säger Nina Malmberg.

– I de flesta fall är barnen själva en mycket starkare aktör på högstadiet och har andra relationer till jämnåriga som är starkare och viktigare. För en åttaåring handlar det mer om föräldrarna och läraren. Så rent utvecklingspsykologiskt är det andra saker man jobbar med, plus att tonåren är en jättejobbig tid, säger Malin Olsen.