Gå direkt till innehållet
Angelica Ioseinov pratar i en mikrofon.Angelica Ioseinov i Pedagog Malmös poddstudio. Foto: Fredrik Thunberg

”Måste börja jobba med matematik på riktigt”

Publicerat: Skribent: Fredrik Thunberg

Podagog Malmö är tillbaka! Första gästen i Pedagog Malmös studio är Angelica Ioseinov, speciallärare i matematik på Munkhätteskolan, och vinnare av Malmö pedagogpris i kategori grundskola 2021. Hör henne berätta om sin resa, från att själv ha haft matteångest till att arbeta som matematiklärare.

Här kan du lyssna på hela podden:

Här följer en transkription av hela avsnittet:

Trots att hon själv hade riktig matteångest i skolan valde hon att bli matematiklärare. Eller var det kanske just därför? Välkommen till Podagog Malmö som den här gången träffar vinnaren av Malmö pedagogpris i kategorin grundskola; Angelica Ioseinov. Jag heter Fredrik Thunberg – välkommen till podden som lyfter pedagogiken och arbetet i Malmös skolor.

– Ja, välkommen till pedagog. Malmö Angelica Ioseinov! Stort grattis pedagogpriset. Man får ju ställa en klassisk sportfråga så här till att börja med: Hur känns det?

– Det känns helt fantastiskt överväldigande, som jag sa när ni kom. Det var otroligt smickrande och jag blir jätteglad.

– Ja vad vad far genom huvudet så där, när det plötsligt står en hel välkomstkommitté på skolgården…?

– Jag blev rätt så chockad faktiskt. Jag kunde inte riktigt få ihop det där och då. Jag sprang ju också ut lite i affekt. Jag trodde något barn hade skadat sig. Jag sprang ut med den ingången. Men ja, det är svårt att få ihop när man blir överraskad.

– I nomineringen till priset så lyfts både ditt stora kunnande inom matematik fram, men också ditt positiva och härliga sätt. Vad tror du det betyder för din förmåga att nå fram till dina elever?

– Jag tror att glädje är jätteviktigt i undervisning, att man är glad. Att jag gillar och älskar det jag gör tror jag speglar sig väldigt mycket i eleverna – och att jag tror på eleverna på riktigt, att jag har höga förväntningar på alla. Är du fungerande och har förmågorna så ska varenda unge i klassrummet nå minst godkänt, det är verkligen min ingång och jag tror att det är eleverna känner att jag tror det också.

– Om vi blickar tillbaka lite då…hur hade du själv med matten i skolan?

–  Ångest är väl det om ordet jag tänker på. Jag var inte godkänd i matematik. Jag gick ju i särskild undervisningsgrupp. Då var det ju allmän och särskild matte. Jag har kämpat med det hela grundskolan. Och hade med mig den känslan in även till gymnasiet och sedan vidare och trodde någonstans att jag var dålig på matematik. Och det är också någonting som har format mig som lärare så klart i mötet med mina elever, det här med matteångest och att man faktiskt inte är dålig i matte utan att det är något vi kan få hjälp med.

– Man blir nyfiken på den resan, till att välja att bli mattelärare, att du väljer den banan så att säga. Hände det något på vägen där?

– Egentligen inte, utan att jag bestämde mig för att bli lärare. Och från början tänkte att jag skulle jobba med något mot de yngre årskurserna och då vet jag att när man kommer ut så får man undervisa i allt. Då tänkte jag skriva och då bli lärare och undervisa i matematik och så själv behärskar jag inte den så då tänkte jag, då blir jag mattelärare. Och så tar jag tag i det och det var egentligen där, när jag läste till mattelärare som jag börjar få upp ögonen för vad jag hade tyckt var svårt. Vilka missuppfattningar jag hade gjort tidigt och sen liksom fastnat i det spåret att jag var dålig och att jag var en sån som inte kunde matte. Och sen har det liksom hängt kvar. Och jag tog liksom aldrig ta tag i det, så jag faktiskt utvecklades där i mina strategier och sättet att förstå vad svårigheten hade varit på vägen. Sen blir det ju intresset större och större och sen gick det vidare till speciallärare i matematik.

– Vad var det som tog emot för egen del med matten?

– Alltså, problemet var och är att elever sitter och räknar helt för mycket och man synliggör liksom inte matematiken, utan det är för abstrakt och jag fick aldrig hjälp med att se matematiken utan att man fick ut sin mattebok. Läraren hade en genomgång och sedan räknar man och sen körde man fast och så körde man fast och körde man fast, då kommer de aldrig vidare och sen bör man tänka, ”jag är dålig, jag är inte en av dem som kan matte” och sen var det inte mycket mer. Sen bara fortsätter man på det spåret och tänkte att jag hatar matte vill inte dit, jag kan inte.

– Men se matten, säger du; på vilket sätt?

– Vi måste hjälpa eleverna att dels jobba mycket mer konkret med laborativt material. Och också hjälpa eleverna att läsa det vi gör att inte bara snacka om 4 delat med 6 eller vad det nu är för något. Utan, vad står de här 4 för, vad de här 6 för? Att säga pratar vi äpple så är det 4 äpple tillsammans med 6 äpple och så här och det hjälper eleverna upp till högstadiet också när vi pratar om X och Y och ekvationer och där tänker jag. Inte minst fick man ju höra ”så är det, regeln är så”. Man behöver inte riktigt förstå utan lär dig den och så är man lite uppvuxen; multiplikationstabellen, lär dig den, tiokompisarna lär dig dem. Man synliggjorde liksom aldrig riktigt vad och varför; vad jag skulle ha det till och liksom det som stod bakom. Så jag tycker att hela vägen upp från f till 9 så är det liksom laborativt man ska vara i och läsa matematiken hela tiden.

– Måluppfyllelsen i matematik om man tänker det är ibland de lägsta bland skolämnena i Malmö. Vad skulle du säga hur hamnade vi här, tror du? Varför det är måluppfyllelsen så låg just i matte?

– Alltså, jag tror vi har varit här alltid. Och den frågan är så komplex och den är så viktig och den är så svår att svara på. Vi som jag sa vi, eleverna räknar för mycket fortfarande, tyvärr så ser klassrummen likadana ut på många skolor och många klassrum att man har en genomgång där man talar om för eleverna, tänk så här, gör så här, eleverna att börja jobba. Eleverna kör fast, läraren räcker inte till. Vi har ett klassrum där det är superstarka elever, jättesvaga elever. Man ska möta alla, lärarna vrider ut och in på sig själv. Eleverna sitter av tid och det visar också forskning att elever sitter för mycket på matten.

Så att det är liksom, det är jättemycket som gör att resultaten är dåliga. Sen är det också det här att lärarna får ju välja själv hur den vill jobba, vad den vill jobba med, vilken matematikbok och på vilka sätt. Så det är mycket liksom…lärarens intresse kring matematik är det intresse eller inte? Och så flyttar elever och så kommer de byta skola och då kanske de möter ett nytt område som de inte jobbat med tidigare. Eller har de precis jobbat med det på gamla skolan, så det är liksom hela skolsystemet måste det ske en förändring tror jag att det måste vara faktiskt vara mer styrt.

Det som man annars försöker komma ifrån tycker jag att man ska gå lite in i; lite mer styrning kring både material och och huret, hur man ska jobba med matte.

– Som vi varit inne lite grann på så är det få ämnen som väcker så starka känslor som matte . Du benämner det som matteångest. Det är inte så ofta man hör om engelskaångest eller svenska ångest. Det kan ju vara en otrolig källa till glädje också för de som gillar matte så klart. Men varför tror du att det väcker så starka känslor?

– Matematiken är någonstans förknippat med intelligens tror jag, att är man stark i matte, då är man liksom smart och detta tror jag är en känsla som man har som vuxen också. De som är liksom skärpta matematiskt tänker man, ”Ja, det är liksom en smart person ”. Matte är något vi förknippar väldigt starkt med intelligens tror jag. Och så är det ju ett av våra tre kärnämnen, men det är ju som du säger mycket mer laddat än både svenska och engelska och jag tror att det är förknippat med intelligens och att eleverna känner att när man inte behärskar det så har man svårigheter ju i liksom vardagen.

– Och den här uppfattningen, det här med att man kopplar matte med specifikt här med intelligens, jag antar att det är en bild du försöker ändra på i din undervisning?  Hur försöker du bredda bilden av matte?

– Att det är kul. Att alla kan. Att det är viktigt och varför, att man hela tiden förstår varför man gör saker. Inte bara att räkna som sagt och koppla det, liksom till elevernas vardag och till vad man ska använda det till så att eleverna förstår hur viktigt det är. Men att då såklart gör det roligt. Att eleverna känner sig aktiva, att de känner själva att de utvecklas och kommer framåt och att de ser att när man anstränger sig så ger det resultat i att man förstår och tycker det är kul.

– Har du några exempel på då du har vunnit över någon till en till matten som haft det väldigt jobbigt med matten?

– Eftersom jag är speciallärare har jag haft många elever som jobbade i smågrupper hos mig, framförallt elever då med matematikångest. Så där har jag ju sett ju den stora förändringen att många elever som har haft matematikångest är borta. Det är inte att alla älskar matematik på vår skola, långt ifrån. Men jag skulle våga påstå att den där ångesten finns inte där utan de flesta tycker att det är okej, till att de tycker det är jätteroligt. Den vinsten är enorm hos oss. Just det här att att någonting är svårt och det är fine. Saker är svårt, saker får vara svårt, saker ska vara svårt. Det är liksom en jättestor förändring och den ser jag hela tiden bland våra elever. Sen någon specifik kan jag inte komma på, någon enskild elev, men men många, många vinnare.

– Och på den resan då som många gör från att ha haft det tungt i matte till åtminstone kanske få godkänt, vilket är det viktigaste sättet du kan stöta dem på?

– Jag tror vinsten hos oss är ju hur vi jobbar. Vårt synsätt kring matematik. På våra lektioner försöker vi ha ett öppet klimat och det tror jag alla lärare försöker och strävar efter. Men vi vi dömer eleverna mycket genom vårt sätt att berömma;  ”bra där, bra tänkt, smart.” Alla de här orden som vi kastar oss med, det gör vi inte alls. Det har vi helt reducerat och kritiken blir ju ofta den ”ja, men eleverna behöver den här positiva feedbacken och helst de svaga de behöver en morot, de behöver en klapp på axeln. Absolut, alla barn mår bra av feedback, alla barn mår bra av positivt gehör, men inte där och då.

När jag står framme och berömmer en elev framför gruppen då, ”jättebra smart”. Så kommer nästa elev, räcker upp handen och berättar något och så kanske jag säger ”bra eller eller nja, titta här, stämmer verkligen det”och så då gör det någonting med den eleven. Någonting med självkänslan. Vi har ju sett att det är de starka eleverna som är aktiva på lektionerna som tidigare, det är de som är aktiva, räcker upp handen och vill svara. Svaga elever och tysta elever, ja, resten av gruppen, är rätt passiv där.

Men när man då är lite mer neutral och aldrig liksom berömmer i det läget eller säger ja, men rätt eller fel, eller inga värderingar alls faktiskt, så gör det någonting med klassrummet och gör att det blir nyfikna elever och många av våra svagare elever och tysta elever har börjat liksom öppna upp sig. Så att jag tror mycket på det vi har skapat i klassrummet har gjort att fler elever har men tycker det är kul att våga våga prata och inte bara våga göra fel utan också veta att det är när vi har fel som vi utvecklas och vågar stega ut i det där okända. Så du vet, vi har inte det mindsetet att det är bra om man får göra fel – utan man måste göra fel. Man måste ut och prova och misslyckas för att komma vidare.

– Hur har det varit? Hur har eleverna upplevt det, kan de vara ovana vid det här arbetsättet?

– Ja, eleverna är superovana och från början var det katastrof. De söker ju bekräftelse konstant och vi har ju många elever, även bland våra starkare elever, som också hela tiden… ”stämmer det här, är det rätt?”. Som  hela tiden krävde det av oss. Så de blir osäkra och det är någon elev som började gråta från början när man sa ”stämmer verkligen här?”. Men någonstans så märker de också att det är ett förhållningssätt som ser likadant ut hela tiden och lär sig liksom förstå det spelet eller vad man ska kalla det mellan oss.

Jag hade någon elev som sa, hur kan du vara mattelärare, du kan ju inget?” Och den känslan hade nog många från början att de inte fick liksom rätt svar av mig och jag ser många vuxna jag träffat ifrågasätter också det, ”men eleverna kan väl inte gå runt och vara förvirrade?” För det första tänker jag att förvirring är väldigt bra, det gör någonting med elevernas självreflektion. Men det handlar inte om att man ska liksom implementera fel eller gå runt och tro att 3 frukter och 4 frukter är 9 hela livet. Men man ställer liksom rätt typ av frågor och rätt diskussionsingångar för att eleverna själva ska komma på, ”ja men då måste det vara 7 frukter, liksom att de själv ska komma dit.

– Du har ju blivit väldigt förknippad med Singaporemodellen och något av ansiktet utåt för det i Malmö. Men för den är oinvigde då, om du ska sammanfatta, vad är Singaporematte?

– Singaporemodellen är en helt fantastisk modell som kom i kontakt med för sex-sju år sedan. Och det handlar inte egentligen om något material, utan det handlar mer om ett förhållningssätt som vi har pratat lite om. Grundtanken är att alla lektioner utgår från ett problem, så man jobbar aldrig liksom i färdighetsträning, alltså bara 4 delat med 3, 25% multiplicerat med 5, utan man liksom sätter alltid in det i en kontext i starten och sen handlar det om att lösa liksom ett problem på djupet snarare än att bara producera uppgifter. Så man jobbar med få uppgifter på en lektion, men att man liksom verkligen grotta ner sig och får syn på missuppfattningar och styrkor. En annan sak som är förknippat med Singaporemodellen, det är att man har samma upplägg för alla elever.

Men lektionens uppgifter är gjorda så att starka elever ska utmanas och svaga elever ska ha en ingång. Så startuppgiften är oftast rätt enkel för att alla ska få en tanke. Men av våra starka elever kräver vi då lite fler lösningar, fler metoder. Och här ser man rätt så snabbt vilka som bara är snabba och vilka som verkligen är starka. Och de starka eleverna ska ju såklart bli utmanade, så de får ju alltid utmaningar som är liksom en fördjupning av lektionsmålet. Är det area vi jobbar med då är det där de ska utmanas inte någonting annat. Så starkare elever ska verkligen in på djupet och svagare elever ska ha en ingång. Och sen två tredjedelar jobbar man tillsammans på lektionerna och sista delen jobbar man enskilt.

– Vad skulle du säga att framförallt ställer det här för krav på dig som pedagog? Det här arbetssättet eller den här modellen?

– Fantastiskt mycket. Det har varit en tuff resa för hela vår skola, faktiskt för alla pedagoger, att komma dit vi är. Man fick ändra sitt förhållningssätt från att ha varit. Jag har ju alltid varit så, ”men super och snyggt”, kastat med de här orden väldigt mycket..till att vara neutral. Och sen att kunna hitta feedback som är kvalitativ istället. Hur man gör det. Och det ställer också krav på din skicklighet som pedagog att kunna möta eleverna i det du hör på ett proffsigt sätt, att kunna ställa rätt frågor till eleven så att den kommer vidare. Så det är jätte, jättestora förändringar i vårt sätt att undervisa, men också i våra liksom vinster har ju också blivit stora på grund av det.

– Kvalitativ feedback, hur kan det låta?

– Det låter inte så mycket egentligen. Feedbacken kan väldigt ske lite olika på olika sätt, dels så får eleven feedback egentligen av gruppen mycket, eftersom det är gruppdiskussioner och det är där någonstans man kommer fram till gemensamma saker, så blir det en bekräftelse i sig. Sen ger vi individuell feedback i våra matteloggar där eleverna skriver en sammanfattning av lektionen. Det kan vara en fråga. Det kan vara någonting de ska visa till mig. Den ser lite olika ut och där kan man liksom ställa reflekterande frågor, eller ”här ser jag att du har förstått det här. Hur skulle du kunna utveckla det eller?” Här kan man liksom lägga de här ingångarna också, kanske kasta  sig lite mer med att, ”Nu ser jag att du har förstått verkligen vad du gör här när du får något bråk eller vad det nu kan vara. Här ser jag att du visar hur du tänkte.” Så där kan man liksom gå in och ge lite, men annars är det inte mycket men ändå upplever att mina elever känner att de får mycket mer positiv feedback, men inte genom ord utan av varandra, att det blir en styrka i gruppen.

– Singaporemodellen uppenbarligen har fungerat väldigt bra för er. Vad är det som gör att det inte plockas upp på fler skolor?

– Många skolor är ju på gång med Singaporemodellen i Malmö och har fått upp ett intresse för det. Problemet är, som vi har inringat;  jag har träffat jättemånga enskilda pedagoger som är sugna på att starta upp, men det faller lite…sen slutar den läraren och så kommer en ny lärare och så vill den ha sin gamla bok och så. Så jag tänker att det är mycket en ledningsfråga. Jag tycker rektorerna i Malmö stad måste vakna upp och faktiskt ta ett gemensamt tag kring att oavsett vad man väljer och hur man vill jobba, att faktiskt jobba lika på skolan så att man får de här naturliga mötena där man kan diskutera matematik och titta på och analysera resultat. Diskutera svårigheter som händer ute i klassrum. Det är för spridda skurar och det är skolledare som inte vet hur deras lärare jobbar över huvud taget.

– Det låter som att du efterlyser något slags mer strukturerat kollegialt utbyte, eller?

– Inom skolan, alltså likvärdigheten på en skola är ju katastrof. Vi snackar liksom Malmös eller varje elevs bästa skola och snackar om likvärdighet i Sverige men vi har ju inte ens likvärdig klassrum på en skola. Det spretar ju totalt. Alla som har barn själva känner kanske det att man hoppas ju på ena läraren och jag hoppas nu få Maria, för där är det bra och så ska det ju inte vara utan det ska inte spela nån roll vilket klassrum eller vilken klass man går i, utan eleverna ska ju liksom få samma kvalitativa undervisning oavsett och så ser det inte ut tyvärr, utan det är ju…det är lite tur eller otur var och ens barn hamnar. Jag tycker absolut att det är en rektorsfråga, en ledningsfråga.Att våga ta ett samlat grepp.

– Avslutningsvis då. Vad skulle du säga är det viktigaste då för att vända den här trenden med måluppfyllelsen i matematik som är ganska låg?

– Alla elever, inte bara lågstadiet utan mellanstadie och högstadie också, måste jobba mycket mer konkret med matematiken. Synliggöra det man gör, läsa matematiken som jag var inne på innan, att tala om, inte bara prata siffror och symboler utan vad det står för hela tiden. Hjälpa eleverna med de broarna. Och sen så återigen att ledningen, rektorerna, ute på skolorna tar ett samlat grepp så att man kan jobba också med det kollegiala kring matematiken. Och att eleverna måste sluta räkna. Alltså, dom måste börja jobba med matematik på riktigt och få ut det värdefulla i matematiken, inte att producera sidor eller att alla ska nå lika långt i en bok, utan kvalitén; Vi måste in i in i matematiken på riktigt för den saknas.

–  Sluta räkna räkna i matematik låter ju först lite uppseendeväckande. Men  jag hör att du utvecklar svaret. Ja, intressant och tankeväckande verkligen – stort tack för att du kom till podden Angelica.

– Tack för att jag fick komma.

– Du har lyssnat på Podagog Malmö, en podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem vill du höra i podden framöver? Maila oss på pedagogmalmo@malmo.se. Vi finns också på Facebook och där heter vi Pedagog Malmö.

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy och användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

I enlighet med den allmänna dataskyddsförordningen (EU 2016/679), GDPR, och kompletterande nationell lagstiftning lämnar grundskoleförvaltningen i Malmö stad följande information om behandlingen av dina personuppgifter som sker när du väljer att kommentera artikel eller videoinslag på Pedagog Malmö. Läs mer här!