Proaktiv problemlösning i praktiken

CPS-modellen, eller Collaborative & Proactive Solutions, kretsar just kring gemensamproblemlösning och samarbetet mellan eleven och en vuxen. Fokus ligger på det proaktiva och förebyggande.
– För mig var det en ögonöppnare att börja se på situationer inte lika mycket som problem utan snarare att det är förmågor som eleven behöver träna på, säger Fredrik Lunderquist, grundlärare i fritidshem årskurs tre.

Läs också: En modell för delaktighet och samarbete

”Stannar upp mer nu”

Kollegan Andre Ruffin, fritidspedagog i årskurs två, håller med.
– Det handlar om tankesättet, att se problemet på ett lite annat sätt. Nu är det mer att jag stannar upp lite, jag hoppar inte in i situationen direkt som jag kanske hade gjort innan, säger han och poängterar samtidigt att det här så klart inte gäller om det skulle vara ett regelrätt bråk på skolgården.

– Vi behöver sluta tolka beteendet som ”ovilja” och börja se det som ett uttryck för att eleven saknar färdigheter i stunden. Vi behöver också ta med med oss empatisteget i samtalen – att börja med frågor och nyfikenhet i stället för att gå in med färdiga lösningar, säger John Majvall, lärare fritidshem i årskurs 2, och ger ett konkret exempel:
– En elev hade svårt att avsluta en aktivitet och skulle gå till utevistelse. Tidigare har jag varit mer styrande, men här valde jag att stanna upp. Jag märkte att eleven såg stressad ut och i stället för att säga ”nu går vi”, frågade jag ”Vad var det som gjorde det svårt att sluta just nu?”. Då framkom det att eleven ville bli klar med något som hen kämpat länge med. Genom att lyssna först fick vi en mjukare övergång.

Ögonöppnare och reflektion

Under en termin har fritidspersonalen fått en grundläggande CPS-utbildning. Även om några månaders utbildning inte förändrar allt beskriver de det som en välkommen ögonöppnare och en chans att reflektera över sitt eget beteende. En av de första sakerna de gick igenom var att de skulle tydliggöra de olika konfliktsituationerna och bli väldigt specifika; inte bara konstatera att någon bråkade, utan i vilken situation. Var det till exempel i ledet till mellanmålet i matsalen?
– Genom att göra det har du fler punkter du kan kolla över och plötsligt kanske du hittar mönster; varför är det just på torsdagar den här tiden det blir problem kring den här hypotetiska eleven. Kanske är det för att sista lektionen är engelska, ett ämne den här eleven tycker är jättejobbigt, säger Fredrik Lunderquist.

Dialog med eleven

När en konfliktsituation lugnat ner sig kan följdfrågor vara ett sätt att komma vidare i dialogen med eleven.
– Till exempel “Kan du berätta lite mer”, “Hur kände du när detta hände?”. Ibland får det ta lite tid, man behöver inte lösa hela problemet samtidigt.  säger Andre Ruffin.
– Följdfrågor är jättebra! Jag har själv upplevt att spegling är fantastiskt. Inte bara för att eleven ska känna att någon förstår, utan att det kan hjälpa eleven att bli mer konkret när hen ska förklara vad som hände i en situation. Även om man ska vara lite försiktig med att ge förslag och spegla kan det vara ett sätt att få eleven att tänka och dela med sig, säger Fredrik Lunderquist.

– Det låter som om det kan vara en svår balansgång?
– Det är det ju, för vi har ju våra uppfattningar om situationen, vad som har hänt och är sant och det är ju ofta baserat på relationer med eleverna och på tidigare händelser.
– Fritids är ju lite annorlunda, vi har fyra klasser och beroende på bemanningen just då kan det ju bli att man får fokusera på att lösa den akuta situationen först, säger Andre Ruffin.

”Relevanta förväntningar”

Det handlar helt enkelt om prioriteringar och att arbeta med vad de kallar relevanta förväntningar på eleverna. Att sätta upp gemensamma mål.
– Jag tror på att sätta delmål; “vi kom kanske inte hela vägen, men nästa gång lägger vi kanske på ett steg till”. Så att eleven känner att den klarade något, säger Andre Ruffin.
– Det tycker jag är en av de viktigaste bitarna med CPS:en, att förvandla det någonting där det inte känns som ett misslyckande för eleven, säger Fredrik Lunderquist.

I önskescenariot blir eleverna involverade i lösningarna på problemen. Det här gör att de känner sig motiverade och lyssnade på, poängterar de.
– Jag märkte att de gånger vi kommit fram till konkreta lösningar tillsammans har de varit mer måna om att följa det vi kommit fram till, säger Fredrik Lunderquist.

– Vad är avgörande för att CPS ska leva vidare i fritids-vardagen efter den här utbildningen, så att det inte bara blir ett tidsbegränsat projekt?
–  Det viktigaste är att CPS blir ett gemensamt förhållningssätt, inte något några få arbetar med. Det kräver att arbetslagen återkommer till modellen och gör det till en naturlig del av vardagliga samtal. Vi använder oss nu av vår planeringstid för att identifiera/lyfta olösta problem och följa upp händelser – vi behöver en struktur för att dela observationer och hålla ett gemensamt språk. Regelbundna korta avstämningar i arbetslaget hjälper oss hålla CPS levande, vilket vi ibland får tid till under ställtiden innan fritids börjar, säger John Majvall.