Nesrin Erden, barnskötare på Brandvaktens förskola och Cecilia Trygg, förskollärare, står på gården framför förskolan.

Publicerat:

Trygghet viktigt på Brandvakten

Den ordlösa kommunikation betyder allt för personalen på Brandvaktens förskola, som är helt anpassad för barn med flerfunktionsvariationer; ett ögonkast, en rörelse eller ett leende.

– Det är väldigt givande att se utvecklingen i de små framstegen, säger Cecilia Trygg, förskollärare.

Just nu finns det plats för 15 barn i åldrarna 1–7 år på Brandvaktens förskola. Bland personalen finns förskollärare, specialpedagoger och barnskötare, men även de som har undersköterskeutbildning. Många av barnen på Brandvakten är väldigt ljudkänsliga och skulle inte klara av att vistas i stora barngrupper. Tanken är att barnen här ska få både trygghet och stimulans. På förskolan, belägen i utkanten av Hyllie, präglas miljön av just de här behoven; här finns till exempel olika “sinnesrum”. Ett “vitt” rum med vattensäng, olikfärgade ljusslingor och bubbelrör, som ger barnen lugn och ro, ett annat är ”svart” med neonljus.

– Det ”svarta” rummet är ett spännande rum som lockar till nyfikenhet och som väcker en koncentration och vakenhet hos barnet, eftersom många sinnen berörs där, säger Cecilia Trygg.

Bubbelrör med olikfärgade ljusslingor i förskolans "vita rum".
Ett “vitt” rum med vattensäng, olikfärgade ljusslingor och bubbelrör, som ger barnen lugn och ro.

Kroppsuppfattning

Ett rum med ett bollhav är både en kul miljö och till för att utveckla barnens kroppsuppfattning; var börjar och slutar kroppen?

Cecilia Trygg kommer närmast från en tjänst på en förskola där hon arbetat med barn som har funktionsvariationer.

– Jag tyckte det var intressant och givande, just att se de här små, små framstegen och att se lyckan i att lyckas hos barnet.

Om jag ska jämföra med andra förskolor så har vi mycket mer tydliga rutiner på Brandvakten, som ger barnen trygghet. Vi lägger även stor vikt vid att ge varje barn tid som har en stor betydelse för deras utveckling.

Små steg

Eftersom att barnen inte kan kommunicera verbalt handlar det istället om att i små steg testa sig fram med olika aktiviteter och läsa av andra typer av signaler.

– Om ett barn inte skulle tycka om en aktivitet kanske vi försöker hitta nya vägar. Låt oss säga att vi rider, och så märker vi att barnet inte tycker om det just den gången, då kanske vi bara är där för att lyssna och lukta…för sedan kan det helt plötsligt fungera igen, säger Nesrin Erden, barnskötare som tidigare arbetat med personer med flerfunktionsvariationer i vården i 25 år.

– Det beror mycket på barnens dagsform. Vi kan ha barn som sover nästan hela dagen, men vara väldigt pigg en annan. Så vi måste vara väldigt flexibla i vårt arbete, säger Cecilia Trygg.

Mycket musik

Musik har hela tiden haft stor betydelse i deras arbete. Just nu pågår ett projekt kring “Bockarna Bruse”. Till en början tillverkade pedagogerna och barn tillsammans fysiska bockar och troll av gips och papier maché, så att barnen först kan känna på sagan innan den berättas. Samtidigt kopplas varje figur till ett instrument; lilla bocken har en marrackas, mellan bocken bjällror och stora bocken trummor.

Modeller av Bocckarna Bruse och Trollet.
Just nu pågår ett projekt kring “Bockarna Bruse”.

– Det har tagit tid men är väldigt lustfyllt det vi gör och vi får in många av läroplansmålen i projektet.  Nu har vi utvecklat sagan med att dramatisera den, vilket har fört med sig positiva reaktioner hos barnen, säger Cecilia Trygg.

– Hur avgör ni hur ni ska utveckla projektet?

–  Det kan vara en utmaning att tolka barnens signaler men vi reflekterar tillsammans i arbetslaget vad det är vi ser och hur vi ska gå vidare, säger Cecilia.

Personalen dokumenterar genom att observera och filma barnens reaktioner.

– Vi ser på barnen att de verkligen lyssnar…Vi måste ju vara 100 procent närvarande som pedagoger, säger Nesrin Erden.

Stora framsteg

Att just musiken kan vara ett kraftfullt sätt att kommunicera på har de sett flera exempel på, men särskilt tydligt blev det hos ett av barnen.

– Vi har trummor med på våra musikstunder och vi har även en stor trumma som barnen ligger på, och när vi spelar på den vibrerar hela kroppen. Han visade tydligt att han varken ville spela på trummorna eller ligga på stora trumman, men han kunde ta fram sin tå och känna på den.

Efter omkring tio månader hände något när vi som vanligt ställde fram stora trumman.

–  Plötsligt tog han fram fötterna och började spela på trumman. Han hade sån rytmkänsla och hela han strålade, säger Cecilia Trygg.

Blev orkesterledare

Personalen tog fram trummorna, som de använder på musikstunden och han spelade även på dem. De tog in trummorna i andra rum, tog dem utomhus – med samma goda resultat. Det slutade med att han fick rollen som orkesterledare på förskolans musikstunder.

– En dag satte vi trumman bredvid honom och då började han även spela med händerna! Lyckan infann sig. Vi är väldigt glada att vi inte gav upp och att vi framförallt gav honom den tid han behövde, säger Cecilia Trygg.

Text & Foto: Fredrik Thunberg