Lycklig!

November månad är här och eleverna är lika färgsprakande och fulla av liv som naturen utanför klassrumsfönstret. Och i all denna färgprakt är det då tid för de sedvanliga utvecklingssamtalen på våra skolor runt om i vårt avlånga land. Vi pratar om mål som har uppnåtts, om lektionerna i matematik är tummen upp eller tummen ner, vi går igenom bedömningskriterier och pratar framtida betyg.

”Jag tycker det borde finnas en ruta, en stor sådan. Där ska det ska stå Lycklig och en check på den ”. En förälder får frågan om de önskar att deras barn får betyg vid terminens slut. På grundsärskolan är det vårdnadshavare, ofta i samråd med våra elever som bestämmer om de vill få sina prestationer bedömda i ett betyg som övriga elever på grundskolan får från årskurs sex. Att som skola få betyget av en vårdnadshavare att ens barn är lycklig är i alla fall för mig det högsta betyg man kan få, ett stort A med stjärnglans!

Lyckliga ungar som kastar sig i famnen på sin lärare vars namn vrålats hela vägen in från ytterdörren. Någon som stolt visar upp sin nyckelring denne gjort i slöjden, eller en glad mästerkock från hemkunskapen som smusslar upp en bit muffins ur fickan för att bjuda på två dagar senare, varsågod smaka den är jättegod! Eller en rak rygg av stolthet när en tonårselev för beröm för att vara en god förebild för sina yngre efterträdare. Att vara en förebild är en viktig uppgift vi pratar om ofta – att göra bra val, gör att andra också vill utföra dessa handlingar.

Att som trettonåring kasta sjalar i luften och forma dessa till bokstäver är kanske inte det coolaste man kan göra. Men vad som absolut är hysteriskt fräckt är att med egna ögon få se att de elever som är fem eller sex år yngre tittar på en och kopierar det leende och den samarbetsvilja denne i stunden visar. Kanske inte vår trettonåriga stjärna lärde sig så många bokstäver av bokstavsdansen men hen lärde sig att leenden smittar och att man ibland kan bjuda på sig själv för att göra gott för någon annan, en lärdom för livet! 

Lyckans ansikte kan visa sig i flera skepnader. Som när ett helt gäng elever på rasten leker någon form av pjätt. Till en början verkar alla ha olika regler och vi undrar om de ens leker samma lek. Men efter en stund kommer fler och fler in i sammanhanget och när det är dags att gå in låtsas vi att våra klockor sackat efter. Dessa glada skratt och hjärtliga buffande är det bästa som finns. När en elev som är helt ny i klassen går lite över gränsen för vad som är okej.

Då stegar en rutinerad elev fram, lägger en arm om dennes axlar och hänvisar till hur vi ska var mot varandra. Du går på grundsärskola för att du inte har förmåga att kunna nå kunskapskraven på grundskolan, du har inte förmåga att kanske klara dig själv så som samhället är uppbyggt idag. Men att visa förmåga att förstå att vi alla är olika, att vi har olika sätt att fungera på, att vi på olika sätt har våra utmaningar och hinder och att se det goda i varandra. Det har de elever som går på grundsärskola gott om kunskap om. Kanske världens ledare då och då skulle göra ett studiebesök i våra verksamheter och få lärdom om hur olikheter berikar och få förståelse för vad det innebär att skapa lycka för någon annan. Då hade nog världen sett annorlunda ut!

Till hösten tog vi denna termin emot ett gäng nya elever. Det var med spänning, med fjärilar i magen, med lite oro och med hopp om att dessa elever skulle få komma till just denne ”elevs bästa skola”. Det var ett härligt gäng, som en vitaminkick av ingefära i november som klev över tröskeln in på vår skola. Någon med energi så klassrummets väggar inte räckte till, oroliga vårdnadshavare som ska lämna det vackraste de har i våra händer, en elev som tillbringat stor del av sin tid ensam i ett rum och som nu möter en värld där vänskap blir en del av livet och någon som gärna vill para ihop oss kollegor i personalen med varandra ”kolla in han där, han är väl en snygging, eller hur?” Vår egen ”Tinder live” liksom.

Det blev verkligen en saga som blev sann. Det verkar som vi lyckats skapa ”varje elevs bästa skola” för dessa ungar. Även om läraren ibland är fett jobbig och den dummaste som levt på jorden så letar sig sedan en kram fram och livet visar sig från den ljusa sidan igen. För det är ju när man får möta människor som man vågar vara sig själv med som även känslor av sorg, ilska och missmod är okej att visa. När man har någon att dela dessa känslor med och en kram blir det bästa plåstret på såret. För lycka är ju att få vara och accepteras för den man är! Att inte behöva leva upp till att vara den ”jobbiga och skrikiga unge” man kanske en gång fått stämpeln att vara.

En av dessa nya elever satte för någon vecka sedan en lista i handen på sin lärare. På listan hade denne skrivit ner vad hen önskar lära sig i skolan. En lapp som säger allt. En lista som inkluderar en hel läroplan, med ord om att lära sig stava, få vänner, sjunga och dansa, lära sig att simma, att få verktyg att kunna vara en bra kompis och få lärdom om matematikens mysterium. Ett bevis på lycka, framtidstro och en beslutsamhet att bära med sig på livets vandring. High five på den, nu sätter vi igång och jobba!

En rektor sa en gång till mig för många herrans år sedan. ”Stäng truten och sluta vara så envis”! Envis som jag fortfarande är så uppmuntrar jag mina elever till att göra precis tvärtom – säg vad du känner, stå upp för det du tror på och utan våra elevers enorma envishet hade de troligen aldrig blivit varken läsare, mästerkockar eller kämpat på sig de envist trånga gympaskorna för att viljan att lära är starkare än alla utmaningar i världen – så kom inte och säg att envishet inte lönar sig!