Att dela lektionsplaneringar- behövs en kvalitessäkring?

Under senare tid har vi haft en debatt i svenska medier kring vikten av bra läromedel. Forskning av bl.a. Tim Oates har visat på vikten av högkvalitativa läromedel för bra undervisning. Länder med bra resultat använder alltid högkvalitativa läromedel som lärarna sedan diskuterar i kollegiala grupper. Visst kan och bör lärare själva sätta ihop kompletteringsmaterial, men det krävs en mycket rutinerad och erfaren lärare med stor insikt i läroplan och kursmål för att undervisa utan ett läromedel, men också att sätta ihop eget material.

Under många år talades det med förakt i vissa kretsar kring användandet av läromedel och många menade att det var bättre om varje lärare själv satte ihop sitt material. Man menade att användandet av läromedel var konserverande och allt för styrande. Det ligger naturligtvis något i detta men problemet är att det tar mycket tid och stor kunskap att skapa eget material. I en tid när lärarna redan nu går på knäna verkar det helt absurt för mig att man ska satsa på att lärare ska sätta ihop egna lektionspaket. Förstå mig rätt- jag gillar delandekulturen, absolut, men när lärare blir ålagda att producera ett visst antal lektionspaket inom ramen för sin arbetstid då anar jag ugglor i mossen.

Vad är det som jag är orolig för? Jo, för det första så undrar jag vem som kvalitetssäkrar dessa lektionspaket? För det andra menar jag att det är svårt att använda andra lärares material och att det krävs en dialog för att förstå hur materialet är tänkt att användas. För det tredje så kommer vi att få lektionspaket av mycket skiftande kvalitet, några väldigt genomtänkta och tydliga, andra inte alls. För det fjärde blir jag mycket orolig när jag hör att lärare på grundskolan blir ålagda att producera material som ska delas, utan att ta hänsyn till om det är en nyutexaminarad lärare eller någon med mycket erfarenhet. Slutligen, för det femte så är jag orolig över att detta är ett sätt att försöka lösa problemen med minskade resurser samt kommande brist på legitimerade lärare.

Min slutsats blir att delandekultur är bra och nödvändig, framför allt mellan ämneskollegor ute på skolorna, men att satsa en massa resurser på att lägga ut lektionspaket utan att se till att de är kvalitetssäkrade är för mig uppochnervända världen. Här är det kanske på sin plats att definiera ”kvalitetssäkring”. Med kvalitetssäkring menar jag att vi har ett system där kvaliteten på det som läggs ut systematiskt granskas för att vara säkra på att de håller måttet när det gäller ämnets syfte samt kursmål. Det behövs alltså en grupp välrenommerade personer som kan granska det material som läggs ut i varje ämne. Det är en ganska stor apparat, det är jag väl medveten om, men här handlar det om syftet med att material läggs ut. Om det bara handlar om att vi ska ha lektioner och tips som erfarna lärare kan välja och vraka mellan så ser jag inga problem.

Om det däremot handlar om ett försök att lösa problem som vi står inför, då blir jag orolig. Jag har stor respekt för lärarkollegors kunnande men när forskning visar på vikten av bra läromedel och kvalitetssäkring, då tycker inte jag att delandet av lektionsplaneringar är den rätta vägen. Om man nu tänker att detta ska bli en resurs och en räddning så borde man kanske ha satsat på kvalitessäkring samt absolut avrått från att ålägga lärare att producera material. Det tar tid att producera material och min fråga är var ska denna tid ska tas ifrån? Min andra fråga är att när lärarbristen blir större och fler lärare utan adekvat utbildning måste tas in, hur ska dessa lärare kunna avgöra kvaliteten på det material som ligger ute? Då behövs verkligen ett högkvalitativt läromedel och kvalitetssäkrade lektionsplaneringar.