Branden som förde mig till Holma torg

Ni är starkare än alla superhjältar

Detta efter en brand som förstörde barnens saker, pedagogernas arbetsplats och de allas förskola. Jag har sett hur ni har arbetat i timtal för att möjliggöra, för att försöka vända det svåra till något bra. Jag har sett hur ni ledsna pedagoger ändå funnits där med era famnar och med tappra försök till att själva försöka förstå och hitta svar på alla barnens frågor. Det krävs styrka för att klara av det som ni gjort och gör. Ni gör det för barnens skull och ni gör det förbaskat bra. Imponerad av gemenskapen, ödmjukheten inför det som hänt men också av den enorma handlingskraft som infunnit sig i alla led. Jag ska försöka återspegla ett uns från dagarna på Holma torg i förra veckan. Jag känner tacksamhet över att ha fått vara med er. Ni är alla superhjältar för mig.

Vi samlades på torget

Jag försökte blåsa såpbubblor samtidigt som mannen från fruktbutiken vid torget tittade på mig och klappade sina händer. Med en cigarett i sin mungipa och solen i ansiktet log han vänligt mot mig. Våra ögon möttes och vi skrattade. Det gick sådär med såpbubblorna. Barn fortsatte strömma förbi torget dessa dagar. Yngre barn tillsammans med sina pedagoger och äldre barn som slutat skolan för dagen. Föräldrar och boende i området. Barnen berättade om att deras kusin, bror eller lillasyster gått på förskolan som nu inte finns mer. De frågade mig vad teckningarna föreställde och förklarade att den svarta färgen liknade rök. De såg fotografier på den nedbrunna förskolan och berättade om när de vaknade den där kvällen och såg hur det brann. Hur de stod på balkongen och såg hur allt bara försvann.

Inte kunde jag tro att det skulle krävas en brand för att få mig till Holma torg

En bit längre bort kom två barn cyklandes. De stannade till där vi satt och trummade, frågade vad som hände och vad vi gjorde där. Jag hälsade på barnen och förklarade att vi var där för att ställa ut barnens målningar, bilder och texter. Barnens tankar genom kolkritor, pastell och ord. De cyklande barnen parkerade sina cyklar, fick låna varsin trumma och började trumma med oss. Musiken, ett språk som kan bli till utan ord. Vi trummade tillsammans, mitt emellan höghusen på Holma torg. Så oväntat och så fint.

– Kan du lära mig en rytm? sa ett av barnen

– Vi brukar trumma i min familj när vi har fester och ska fira utomhus. Alla är helt glada då och dansar, berättar barnet.

Jag säger att det låter underbart och att jag älskar att spela trummor.

– Det gör jag med, säger barnet. Jag blir glad av att trumma precis som du.

Jag säger att det är häftigt att vi blir glada av samma sak och att vi kan spela tillsammans. Det blir starkt för mig. Plötsligt förstår jag varför jag är här och vad det är som känns meningsfullt. Det är de oväntade mötena och det som sker i dem, just precis på denna plats här och nu. Möten som klart hade kunnat ske utan en tragedi, men som kanske ändå inte blivit av om det inte vore för just branden den här gången. Jag skäms när jag tänker på det och analyserar min egen oförmåga att besöka offentliga platser som denna. De platserna som ligger utanför min bekvämlighetszon. Jag ska försöka ändra på det.

Medan jag packar ihop trummorna småpratar jag med ett barn. Hen frågar om jag tänker komma dit igen. Jag säger att jag vill komma dit igen och frågar om jag får det.

Barnet ler mot mig och säger;

– Klart att du får. Du är alltid välkommen.