Den förträffliga rätten (till) ”Varje elevs bästa skola á la de som inte följer normen”

Krydda med en hetta av fighting spirit, späd ut med salta frustrerade tårar och toppa med en spegel, blank av svett. Blanda väl, ta dig samman, andas in och andas ut.

Klar för servering! Den förträffliga rätten (till) ”Varje elevs bästa skola á la de som inte följer normen”.

…”I varje elevs bästa skola utvecklar och inhämtar varje elev de kunskaper och värden som läroplanen pekar ut. Varje elev har en tydlig progression i sin utveckling under hela skoltiden…”

Vackert verkligen! Kom jag fram till efter att ha fått Googla 10% av innehållet. En självklarhet, en kombination av bokstäver utformade för alla elever, våra VIP ”Very Important Persons” och samtidigt något provocerande faktiskt. Att kunna erbjuda en anpassad lärmiljö kan många gånger vara lika svårt som för Ted som ville ”Ha en egen måne…” Det finns så många hinder på vägen som normalstörda kan tycka är irriterande, jobbiga och frustrerande. Som…

✔️ Ett ramavtal för skolskjuts, för de som är i behov av förutsägbarhet och strukturer allra mest. Med ett system som erbjuder en flextid på trettio minuter, som oftast i alla fall kör till rätt adress och om du har turen lämnas du av till en trygg vuxen för att inte famla runt i ovisshet.

✔️När samarbetet och synen på barnets bästa blir en ocean mellan hemmet och skolan.

✔️När en lång korridor lockar till löparglädje och ordet INTE i ”spring inte” helt suddas ut. Inte heller uppmuntran ”vi går här”. Varför gå när man kan springa?

✔️ VAB, förkylningssymptom …. Test av brandlarm? En hantverkare som BARA ska byta ett fönster, mitt under lektionstid?

Och en plikt om en skola som jag ibland tror glömde att det finns små människor i den!

Irriterande? JA! För de människor som inte följer normen kan vi många gånger checka av dessa punkter och fler därtill som avgörande för en dag. Lite som att stå och dra i en dörr som det står ”PUSCH” på. Helt omöjligt att ta sig igenom och komma ut hel på andra sidan. Jag lovade mig själv som finnig, hormonell, allvetande och känslofylld femtonåring att jag efter utspark i nian aldrig skulle sätta min fot på en grundskola igen så länge jag lever. Jag bröt det löftet. Sorry mitt femtonåriga jag, men jag kunde inte låta bli! Att älta det förgångna är ungefär lika framgångsrikt som att försöka dränka en fisk. Jag har bestigit många berg, man blir lite andfådd, men får en betydligt bättre utsikt!

Vi kanske inte i så stor utsträckning kan påverka ramavtal, hantverkares arbetstider, en pandemi eller en korridor bygd för intervallträning. Vi lever i en verklighet där vi inte kan ge våra unga allt vad vi önskar. Och det är kanske inte heller meningen eller ens nödvändigt. Lite som när min chef frågar vad jag behöver för att klara mitt uppdrag. Vissa dagar vill jag säga:

1. En resa till Mauritius.

2. En miljon kronor

3. Ett glas vin (i alla fall)… eller åtminstone..

4. En påse av papper att trä över huvudet.

Inte heller dessa värden i numerisk ordning är möjliga eller nödvändiga. Men vad som är möjligt att ge alla människor kan vara något så enkelt och helt kostnadsfritt som en kram. Förvisso kan en sådan upplevas vara lika omysig som en tvättråds lapp som skaver i nacken. Men en blick av ömhet, en anda som säger att jag tror på dig, att svälja en suck av frustration och istället bjuda på ett leende eller varför inte rolig vits? Kan göra en bra dag bättre och en omöjlig dag möjlig.

”Rektorn har ansvaret för skolans resultat och har, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att”… När sedan rektorn själv arton punkter senare har letat sig blind, efter en nuförtiden svårfunnen telefonkiosk för ombyte till sin stålmannen dräkt, kanske vi andra under tiden kan hjälps åt med detta ansvar tillsammans? Jag tänker om du ler lite här och jag delar ut en kram där, du därborta gör high five och du drar din bästa vits. Det är i alla fall en början och det måste ändå vara enklare än om rektorn ska springa runt och leta efter telefonkiosker hela dagarna…

Jag lärde mig i plugget kanske inte Pythagoras sats särskilt väl, inte heller allt för många kemiska beteckningar eller vikten av att kunna namnet på tempusformen pluskvamperfekt. Jag minns dock att jag på högstadiet var en jäkel på spelet Tetris och där lärde jag mig att…

Den som försöker passa in försvinner!