Det kommer lugna sig snart (säger jag hela tiden) och så tror jag på det…

Fåglarna står stilla i luftrummet som om de inte behöver använda sina vingar. Vindens krafter håller dem uppe, bär dem till rätt destination eller kanske till outforskade platser. Ljuset på bordet framför mig flämtar till, håller lågan uppe, sprider ljus och påminner om ett lugn efter stormen.

Jag befinner mig fortfarande ofta i fasen ”ledarskap är att dölja sin panik för andra”. Att inleda (och överleva) ett skolledarskap med en pandemi vid sin sida som knuffar på en, lägger krokben och skapar oreda är slående likt det naturfenomen som rasar utanför mitt fönster. Jag, i en ocean av post-it lappar. Likt löven som dansar breakdance virvlar mellan tidspressade lönesamtal, ”snorpolisuppdrag”, fighter med H-rutan och den ständiga kampen att få till medarbetarnas trettiotre lunchraster. Ofta i kombination letandes efter mina nycklar som tar mig till outforskade platser. Med ett ständigt mantra. ”Det kommer att lugna ner sig snart (säger jag hela tiden) och så tror jag på det.

Varför stannar inte hon bara på någon av de outforskade platser dit nycklarna bär tänker du kanske….

Och så har även jag tänkt inte en gång, inte två utan säkert sjuttiotvå gånger. Men så finns det där ljuset som sprider värme och glädje. Människorna som gör det! De som håller lågan uppe. De som gör att jag dag efter dag i gryningstid signerar den nybryggda kaffekannan i personalrummet med post-it lappen ”Gomorron! Kaffet är klart ❤”. Att få äran att arbeta med människor som brinner ikapp med mig som står där när stormen yr, som säger, javisst vi fixar det, när min verktygslåda gapar tom och lösningar är slut. Med andra ord, hjältarna i vardagen!

Att arbeta med människor stora som små. Med olika behov, olika förmågor, olika uppdrag, olika styrkor och olika utmaningar är det bästa och (ibland) det värsta som finns. Ingen dag är den andra lik (inte ens en förmiddag är den andra lik). Jag, en vän av framförhållning och förberedelse, ogillandes överraskningar och behov av struktur har flera gånger navigerat fel i denna djungeln. Men har ändå på något sätt alltid (nästan) tagit mig ut på andra sidan. Lite klokare, lite starkare, lite blåslagen, lite mer erfaren och lite svettigare.

Tänker ofta på hur vi kan ge just ”livets erfarenhet” till våra unga. Att ge dem möjligheter att se, prova, lyckas och misslyckas. Att lära dem att se värdet i saker som inte alltid ger mest pengar på kontot. Att utmana dem att leta guldkorn även om man ibland behöver söka lite extra. Att påminna om att det är värt att kämpa, att övning ger färdighet även om vägen dit ibland suger. Att ge dem små bidrag av erfarenheter som bit för bit bildar början på en helhet….

Jag förstod inte då för över tjugo år sedan att ett helg- och sommarjobb på ett demensboende i de småländska skogarna skulle ge mig erfarenheter om, respekt och vördnad för livets slutskede. Inte heller att ett arbete som gatsopare skulle ge mig förståelse för alla människors viktiga värde. Att de otaliga timmar på heta jordgubbsodlingar gav mig lärdom och bevis på att hårt arbete och skit under naglarna lönar sig. För att inte tala om den typ av arbetslivserfarenhet som visat platser jag aldrig mer vill sätta min fot på. Där jag mött människor som jag fattar direkt att jag vill spendera resten av mitt liv utan. Frågan är om det inte är på just dessa arbeten jag lärt mig mest?

Tänk att få vara en bit i någons livspussel, eller ännu bättre. Tänk att få vara den som får vara med och tillverka dessa pusselbitar. Som får möjligheten att fila lite här och lite där. Att arbeta för att alla pusselbitar får sin givna plats, att alla bitarna behövs för att helheten ska gå ihop….

Malik rasar vidare utanför, ljuset på bordet har slocknat och jag tänder kökslampan i taket. Jag tar mig an morgondagens lista av frånvaro….

Det kommer lugna sig snart (säger jag hela tiden) och så tror jag på det…