Det nyfikna barnet och min första referensgruppsträff

Illustration: Kristian Ingers
Jag har, sedan tre veckor tillbaka, börjat arbeta på Korrebäckens förskola. I min arbetsuppgift som förskollärare har jag även blivit tillfrågad om att vara med i en referensgrupp med Genuspedagog Elizabeth Flornez som handledare.

Mitt första möte med Elizabeth och mina kollegor i referensgruppen var i torsdags. Redan på onsdagen började min tankar att fladdra. Hur ska detta bli? Vad förväntas av mig? Kommer detta likna något jag har gjort innan?

På torsdagsmorgonen fick jag springa till jobbet för att komma i tid. Allt hade strulat till sig på morgonen, jag försov mig, ungen skrek och inget kaffe hade runnit ner i strupen… Men jag hann, med andan i halsen samlade jag ihop mig och kände att jag var redo för första mötet.

Elizabeth började med att berätta om en person från en annan referensgrupp som berättat om hur hen uppmärksammat hur pedagoger ofta stänger dörrar för de teorier som barn har. Hon poängterade hur vi kan, istället för att stänga dörrar, hjälpa till att öppna dem.

Med detta i huvudet bad Elizabeth oss att ta varsitt papper och rita oss själva när vi var barn och skriva ner något som vi brann för/visade intresse för/tyckte var roligt.

När tiden gått ut fick vi, var och en visa och berätta vad vi skrivit och ritat.  Efter detta bad Elizabeth oss att skriva en fråga som vi kan tänkas ha frågat oss som barn, kopplat till vårt intresse. Sen fick vi läsa upp frågan och skicka bilden vidare till kollegan bredvid som fick skriva en fråga till det pappret och läsa upp frågan. Vi skickade runt pappren så att vi tillslut fick tillbaka vårt eget papper.

Vi märkte att frågorna vi ställt oss var väldigt konkreta, vi kände att vi hade klivit in i vårt ”lilla jag”. Vi diskuterade vikten av att som pedagog gå in i det lilla barnet för att kunna höra och förstå ett barns frågor. Vi kom fram till att om den rådande diskursen i förskolan skulle vara så skulle vi kunna fånga fler lärandesituationer och fånga barns lärande i sammanhanget.

Bente Svenning (2009) skriver i boken ”Vad berättas om mig” om hur olika diskurser kan vara parallella i förkolan. Pedagoger kan i ena stund tycka något i teorin men kan i praktiken göra något helt annat, vilket leder till att diskurserna konkurrerar och detta gör ofta mig extremt förvirrad.

När detta händer mig kan jag gå runt och tänka på teori och praktik i en evighet. Nu har jag bestämt mig för att börja ifrågasätta och diskutera detta mer med mina kollegor. Vi pedagoger måste börja tänka på vårt handlande, bli mer av de reflekterande praktikerna som vi ska vara i vår profession.

I referensgruppen diskuterade vi att pedagoger lyder under en diskurs som jag skulle kunna kalla stressdiskursen. Vi stressar fram, vi har bestämt oss för en sak, och då ska det banne mig också slutföras. Trots att vi kanske trampar barnen och deras teorier på tårna just i detta nu…

Om vi skulle inta det nyfikna barnets perspektiv skulle vi kanske få en ganska ostrukturerad dag på förskolan, men vi skulle också kunna få världens bästa teorier och uppmuntra våra barn till att bli ännu större tänkare och praktiker.

Jag gick från vår referensgruppsträff med ett leende på läpparna och tänker mig en förskole värld med öppna dörrar, ungar som får redskap till att förverkliga idéer, samt pedagoger som inte har så bråttom, pedagoger som vågar se läroplanen i barnens idéer och kreativitet samt pedagoger som vågar lyssna och engagera sig i barnen.

Text och bild: Isabell Jännebring, förskollärare på Korrebäcken.