Diamantdiagnoserna – ett glimmande hjälpmedel till att få koll på dina elevers kunskaper i matematik

Jag hade i mina tidigare undervisningsgrupper arbetat mycket med diskussioner i par och helklass, tränat mycket på resonemangsförmågan och jobbat med grupplösningar av problemlösningsuppgifter med olika representationsformer. Jag tyckte att jag hade ett ganska bra system i hur jag kollade av klassen som helhet under mitt arbete och planerade utifrån

• startuppgifter – uppgift i början av en lektion för att ta reda på vad eleverna minns från tidigare undervisning
• exittickets – uppgift i slutet av lektionen för att ta reda på vad eleverna förstår och vad jag behöver återkomma till
• whiteboard-plattor för att få en överblick under tiden min undervisning pågick
• bedömningsuppgifter i slutet av ett område för att kontrollera vad de fick med sig

Men jag ville skapa ett system på deras individuella kunskaper och gå ner mer på djupet vad de kunde i specifika områden inom matematiken för att kunna täppa till luckor. Därför bestämde jag mig för att börja använda diamant-diagnoserna mer systematiskt och att skapa en dokumentation som hjälpte mig att planera och orkestrera min undervisning.

Det gjorde att när jag nu startade med min nya fyra skapade jag ett exceldokument utifrån de fem centrala innehållen (borträknat problemlösning). För att varken få för många smådelar eller för stora övergripande, gjorde jag en indelning av det centrala innehållet där jag även kunde skriva i kommentarer om det var något särskilt inom området eleven behövde träna på. Detta var alltså ingen bedömning på vilken kunskapsnivå eleverna hade i de matematiska förmågorna utan visade endast vilka metoder och begrepp som de visade säkerhet i. Jag ville få en tydlig bild över både enskilda elever och över klassen som helhet. Därför använde jag färgkodning:

• rött betyder: kan ej
• gult: behöver träna mer
• ljusgrönt: kan men är inte bombsäker (har kanske vad jag tror är slarvfel)
• grönt: visar säkerhet.

Det kunde då se ut såhär: kunskapsbedömning.

Inför varje nytt moment gav jag eleverna en fördiagnos, exempelvis på vinklar och samlade in (jag kallade det ”Annas planeringstest” för att tona ner vikten av det). 

Jag sorterade sedan svaren i tre högar; kan, lite osäker, kan ej och utifrån det fyllde i exceldokumentet. Därefter lät jag eleverna arbeta tillsammans med att hjälpa varandra att komma fram till de rätta svaren. Jag markerade alltså inget i själva diagnosen utan de skulle själva rätta. När de gjorde det satte jag ihop dem i par där jag visste att en kunde det rätta svaret. Vi pratade mycket om vikten av att båda i paret skulle förstå och kunna metoden/begreppet samt att bästa sättet att lära sig något på djupet är att förklara för någon annan. De fick sedan enskilt skriva i ett dokument ”det här kan jag” och ”det här behöver jag träna på” för att skapa motivation samt träna den metakognitiva förmågan.

Sedan jobbade vi med det jag testat av under någon/några lektioner beroende på hur klassens resultat varit; om alla hade de flesta rätt gick vi vidare, var det någon/några som var osäkra jobbade jag eller specialläraren som var knuten till klassen specifikt med dem medan de andra fick lösa svårare problemuppgifter tillsammans, var det många som inte kunde jobbade vi hela klassen tillsammans.  Efter att vi jobbat med det testade jag eleverna igen och ändrade vid behov i exceldokumentet.

Detta gjorde att jag hade full kontroll på exakt vad inom varje område som den enskilde eleven hade luckor i och kunde utifrån det täppa till luckorna. Med utgångspunkt i detta samt en fortsättning av mitt tidigare arbetssätt jobbade jag på så i de tre år jag hade min klass. Jag är övertygad om att detta ledde till de mycket goda kunskaper och väldigt fina resultat som de avslutade sexan med.

Text: Anna Moberg