Jättesprång i avståndens tid

Ibland när man plockar fram litteratur på nytt ser man saker i ett annat ljus för att så mycket vatten har hunnit forsa under bron. Just detta slog mig när jag nu läste om delar ur Digitalt meningsskapande i förskolan av Erika Kyrk Seger.

Första gången jag läste boken var den nyutkommen, i början av 2020. Lite visste vi då om pandemin och hur den skulle komma att påverka oss. Nu är det maj 2021och jag vill påstå att det senaste året definitivt har förändrat vårt kunnande. Nu fastnade jag för kapitlet Att bygga en digital reflektionskultur som inleds med orden ”Digitaliseringen har öppnat nya världar på förskolorna och så även med den pedagogiska handledningen och i utvecklingsarbetet.” Jag tror inte ens Erika Kyrk Seger insåg dimensionen denna mening skulle få.

Jag arbetar bland annat med olika fortbildningsinsatser mot personal så som 5-dagars, Barns delaktighet och utforskande, Bild och ateljékunskap och andra skräddarsydda fortbildningar, men även med kortare insatser som VU-dagar. Under det senaste året har vi blivit tvungna att göra dessa fortbildningar i digital form. I början kände jag ett stort motstånd. För min del grundade sig inte motståndet på den digitala tekniken i sig, jag har ändå arbetat som medialärare och har god vana av digitala verktyg. Nej motståndet var i att mötet mellan oss människor i fortbildningarna skulle bli så begränsat. Kroppar som skapar tillsammans i en ateljé bygger en stämning och förmedlar viktiga saker i mötet för lärande som jag befarade skulle gå förlorade i den digitala formen. Jag trodde inte energin i dessa möten skulle flyta igenom den digitala kanalen. Och visst är den kanalen lite mer trögflytande, men med engagemang och god vilja hos alla inblandade så går det ändå att skapa ett givande sammanhang. Det har jag fått erfara om och om igen under det gånga året.

Vi har sett upprepade vågor där exponentiella smittkurvor har väckt djup oro. Men jag har också sett exponentiella kurvor i digitalt lärande som väckt stolthet och byggt självförtroende. Idag går deltagare med lätthet ut och in i olika digitala rum, chattar, delar filer, delar skärm för att visa, byter erfarenheter och möts i reflektion, allt i digital form. Vi dansar, skapar och leker tillsammans i det digitala rummet Vi ser möjligheten till ett snabbt möte oavsett var vi fysiskt befinner oss. Jag kan med enkelhet dyka ner och stötta en pedagog i att få en digital pryl att fungera, vara med och reflektera i ett arbetslag som önskar återkoppling, inspiration eller ett annat, utifrån kommande perspektiv. Det är lite som att Star Treks teleportör har blivit verklighet, vi kan dyka in i varandras sammanhang och världar med ett knapptryck. Så visst har digitaliseringen öppnat nya världar för oss som jag är säker på att vi kommer dra nytta av även när den efterlängtade möjligheten att få träffas fysiskt återvänder.

Kapitlet avslutas med en tanke av Erika Kyrk Seger där hon menar att om man vill ”förändra strukturer och rutiner som funnits länge är det viktigt att det får ske i små steg” och att det behöver ske med tankar och drivkraft inifrån så att alla har möjlighet att komma ombord. Och i nästan alla lägen håller jag med, men i ljuset av det senaste årets händelser har vi struntat i de små stegen och tagit ett jättesprång för att hoppa ombord på den där digitala farkosten för att inte spolas bort av en jättevåg.

Jag är så stolt och tacksam över allas mod och tålamod.