Dokumentation – en grund att stå på?

Hos oss handlar vår vardag om att kunna läsa av och registrera situationer såväl som subtila signaler från varje barn och se alla de (oftast) små, små steg som varje barn tar.

Genom Elizabeth Florez trygga handledning ges jag, och den referensgrupp jag tillhör, möjlighet att reflektera och diskutera kring Bente Svennings bok ”Vad berättas om mig?” (2012).

Min första reflektion går till dokumentation som begrepp. Det är ett självklart ord i förskolan, ett uppdrag genom bl.a. förskolans läroplan.

Det har också gjorts åtskillig forskning på just området dokumentation (bl.a. Skolverket ”Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan”, 2012). Bente Svenning (2012) lyfter frågan om dokumentation utifrån vem som bestämmer över det som dokumenteras och vilka berättelser som redogörs om barnet. Därmed lyfts begreppet dokumentation ur ett etiskt perspektiv.

Att tolka allt det vi som pedagoger ser och hör och också gör tillsammans med barnen utifrån aspekten utveckling och lärande är vårt uppdrag. Bente Svenning lyfter svårigheten med att hålla barnets perspektiv i denna dokumentation och hur det istället kan leda till att det blir ett barnperspektiv, d.v.s. att det blir pedagogens tolkning om barnet utifrån ex. utvecklingspsykologiska teorier. Vad står alltså dokumentation för? Att rätt tolka alla de olika begrepp vi har att arbeta utifrån i förskolan framstår som än mer tydligt.

Begrepp måste gemensamt förstås och få en innebörd. Om dokumentationen ska utgöra en grund att stå på så behöver byggstenarna ha samma form. I annat fall hotas hela grunden att rasera.

Jag reflekterar vidare på hur fotot kan bli en del av en dokumentation likaväl som en kränkning. Är det gulligt med vaniljyoghurt i hela ansiktet, eller är det enbart kränkande att den bilden överhuvudtaget togs? Och på vilket sätt visar den på utveckling och lärande? Är det snarare det som Svenning kallar förmågor och färdigheter. Och var hamnar fotot? Vem får avgöra det?

Färdighet, förmåga eller utveckling och lärande?

Bente Svenning (2012) lyfter fram rätten för barnen att få säga nej till att delta på olika foton. Jag inser genast att jag kan ha hamnat i ett nytt dilemma. Risken med en sådan diskussion kan nämligen bli att dokumentationen totalt avstannar. Ingen vill längre ta ställning till om och hur fotot ska tas.  Jag lägger i denna fundering fokus på hur jag rätt ska förstå de barn som inte har utvecklat en uttrycklig kommunikation eller ett tydligt språk och hur utveckling och lärande förstås ur ett sådant perspektiv. Det kan exempelvis handla om små barn, barn med olika funktionsnedsättningar eller barn med ett annat modersmål (där pedagogerna inte har förmåga att klart tyda barnets språk eller de nyanser som finns i barnets kulturellt präglade kroppsspråk).

Ragnar Furenhed (”En gåtfull verklighet”, 2010) för just fram dilemmat med att tolka signaler hos barn med grav utvecklingsstörning. Vem är det som tolkar mig? Vad är det som berättas om barnet, när barnet själv inte tydligt kan ge sin infallsvinkel? Vems blir då historien om barnet? Blir det ett barnperspektiv eller barnets perspektiv, såsom Svenning benämner det? När exempelvis ett barn för första gången visar sitt intresse för ett föremål ska det tolkas som ett plötsligt intresse som vaknat, en självklar färdighet som har funnits där hela tiden eller en förmåga som utvecklats genom pedagogisk medvetenhet och träning?

Svaret går inte enbart att hämta ur ett normaliserat perspektiv. Att diskutera begrepp och gemensamt förstå vad de står för utifrån uppdraget, utveckling och lärande, torde vara ett sätt att hantera dokumentation. Många är infallsvinklarna och byggstenarna behöver passa in för att grunden ska bli stadig.

Ingela Cronqvist, specialpedagog på Korrebäckens förskola