En novis skolledares dagbok

Jag föreställde mig att det skulle bli med betoning på lite men det blev svindlande mycket. Så mycket att jag med panikartad känsla tänkt, vad har jag nu gjort?!

Svar: Du har blivit skolledare….

Min värld är ofta svart eller vit, älska eller hata, att göra saker till hundra procent eller inte göra det alls. Gråzoner däremellan är något jag sällan utforskat. Kanske det var just detta som behövdes, att se livet ur en annan nyans, en mer grå skala? Att jobba som ledare är lite som att leta efter solsken en mulen dag. Att ta ett steg i taget, ibland går det framåt, många gånger går det bakåt. Att ha modet att se steget tillbaka som att man tränar en muskel som blir starkare när man använder den, att även stegen i fel riktning är träning som räknas. Att se steget tillbaka som en hjälp att få perspektiv, att få en klarhet i det man har. Att omvandla tillräcklighet till tacksamhet.

Tacksamhet ur ett ledarperspektiv, är det någon skillnad mot tacksamhet ur ett livsperspektiv? Att medarbetarna kommer till jobbet, håller sin arbetstid, följer regler, arbetar mot gemensamma mål och bemöter alla med respekt tar jag för givet, där är jag kall som en isbit, helt svart eller vit. Gör det eller gör det inte! Gör du det inte – gör något annat. Här lägger jag ingen energi till tacksamhet. Detta är väl den tråkiga delen av ledarskapet tänker jag, att vara den som följer upp och petar i det som inte fungerar. Att bli rutinerad på detta, visualiserar jag är en balans mellan att visa att man inte blundar för problem men att inte behöva göra det med blåslampa och att upplevas som en ”pain i the as”.

Jag befinner mig fortfarande ofta i fasen ”ledarskap är att dölja sin panik för andra”. Men när den paniken slår an är steget tillbaka ovärderligt. Steget tillbaka för distans och tacksamhet. Vi är inget utan varandra. I dessa minst sagt annorlunda tider blir det mer än tydligt. Att stå framför sina medarbetare en måndag i ösregn med beskedet att en fjärdedel av deras kollegor inte är närvarande på arbetet. Att ge den bistra sanningen att idag blir en tuff dag är en utmaning jag gärna velat vara utan. Men att i dessa stunder se sina medarbetare bli som detektiver som fått ett pussel i julklapp. De söker lösningar, vänder och vrider och ibland justerar om en bit eller två för att sedan konstatera att ”det blir en bra dag idag också”. Paniken övergår i tacksamhet, en brännande känsla av lättnad bakom ögonlocken och en insikt att det inte är professionellt att böla av glädje på ett morgonmöte, så jag låter bli. Tacksam över att befinna mig i en atmosfär av kämparanda och arbetsglädje. Men också en stolthet över att jag är en del av den andan.

Att vara snäll har ibland en negativ klang, nästan som en brist istället för en förmåga. Som att det är ett tecken på att vara mesig eller svag. Jag tror på att grunda ett ledarskap på snällhet. Att vilja andra väl, att bry sig, stötta och behandla människor med respekt. Att om man är snäll är det är det lätt hänt att andra är snälla tillbaka, kanske tillverkar egna pusselbitar och gör det där lilla extra för att man vill, inte för att man måste. Och kanske snällhet då gör att känslan av att någon följer upp ens arbete, både ris och ros inte upplevs som en ”pain in the as” utan som en fingervisning vart vi är påväg. Och som ledarstrategi, för att inte en frustration ska råka ta över. Tänka att alla kan missa saker och gör fel ibland, att jag är en av dem. Vissa dagar blir det mer fel än rätt och när jag säger åt mig själv att göra saker hör jag inte så bra ibland. Vi kan alla drabbas av selektiv dövhet.

”Det krävs minst ett år för att du ska få en bild av ditt nya uppdrag….” ”Du behöver landa i att vara ny…” Peppande ord från de som viste, som vet vad ett ledarskap innefattar och innebär. Jag vågar nog tro att de hade rätt. Det tar sin tid och när jag nu närmar mig slutet av det där första året som skolledare, kan jag förstå vad de menar. Om jag har koll på läget nu då? Typ någonstans mellan noll och ingen aning skulle jag vilja säga. Men jag har koll på att genom strukturer kan jag ge mig själv så få överraskningar som möjligt. Jag vet att mitt tydliga ”Why” smittar av sig på mina medarbetare, jag vet att genom prestigelöshet får man andra att växa och jag vet att ibland är det bra att räkna till tio, andas och springa en mil eller två. Ledarskap kan verkligen vara så knivigt att nå och förstå.