En tänkande och arbetande konferens

I inbjudan till Lärarnas Skolutvecklingskonferens  annonserades en mötesplats för alla som utvecklar verksamheterna inom skola och förskola. Det gavs löften om att få tänka, analysera och diskutera praktiknära utvecklingsarbeten tillsammans i kollegiala möten. 35 olika presentationer stod på programmet tillsammans med två keynotes. Innehållet hämtades från en bred repertoar av skolutvecklingsprojekt med till exempel AI, psykisk (o)hälsa, språkutveckling, lärares lärande, matematik och motivation (se programmet och de olika bidragen här). Det fanns med andra ord något för alla på denna välorganiserade konferens.

Engagemang för skolutveckling

Det stora  engagemanget för skolutveckling som jag upplevde bland deltagarna på konferenser satte igång mina tankar.  Att få mötas, diskutera, tänka, sprida, och kanske få nya uppslag till fortsatta steg är värdefullt och entusiasmen var påtaglig. Men vad är det som driver alla dessa lärare och förskollärare i en hektisk skolvardag? Självklart är det viljan att ge varje elev de bästa möjligheter att bli en del av vårt samhälle; den moraliska aspekten av att sträva efter att göra gott och bidra till en bra framtid driver.  Utvecklingsarbeten kräver ändå mer än denna grundläggande inställning. Så varifrån kommer engagemanget? Jag tror att det har att göra med metoden.

I praktiknära och praktikutvecklande skolforskning äger nämligen lärarna/ förskollärarna sina utvecklingsarbeten och formulerar egna frågor kring sin praktik. Det kan vara huvudanledningen till att lärare och förskollärare ser arbetena som betydelsefulla. På en del skolor och förskolor genomförs de i samarbete med ett lärosäte, men angelägenheten för lärarna och förskollärarna blir tydlig då utgångspunkten är utmaningar som upplevs bland de egna eleverna och barnen i den egna undervisningspraktiken.

Skolutveckling förutsätter forskning?

Vid en session ställdes frågan Krävs det forskning för att det ska bli någon skolutveckling? Frågan är berättigad då  alla dessa engagerade och skickliga lärare och förskollärare strålar med sina presentationer, men jag menar att svaret på frågan likafullt är ja. Forskning, eller bättre uttryckt samarbetsforskning, behövs för att  det genom den  skapas  distans till det dagliga arbetet.

Vidare utvecklas sättet lärarna talar om sin praktik  i mötet ; det skapas ett metaspråk, som blir verktyg för vidare utveckling. Dessutom erbjuds fler perspektiv i reflektionen kring praktiken. Det kan uppstå en konstruktiv spänning mellan teori och praktik, som i bästa fall leder till utveckling och fördjupad förståelse eller till och med ny kunskap.

Slutligen behöver man vara i praktiken för att man ska kunna förstå och  eventuellt förändra den, vilket också talar för samarbetsforskning. En skola på vetenskaplig grund behöver självklart forskning men forskarens roll kan och bör omdefinieras så att ett inifrånperspektiv blir möjligt. I många presentationer på konferensen hade detta skett.

Jag tänker vidare på hur en session om Case-metodik, där två skolor presenterade sina projekt inom ramen för ett ULF-projekt kring språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, erbjöd en konkretisering av distansverktyg (läs mer här ). Case-metodiken kan möjliggöra den nödvändiga systematiska och gemensamma reflektionen. Att diskutera dilemman kollegialt genom att lyfta erfarenheter och kompetens som finns i den egna kontexten kan vara ett sätt att starta förändring och skapa ny förståelse. Metoden tilltalar mig och verkade också på skolorna i sessionen ha varit ett lyckosamt sätt för att bjuda in ämneslärare till diskussion om ämneslitteracitet och det språk- och kunskapsutvecklande arbetet i olika ämnen. Skolutvecklingen på dessa skolor inspirerade mig.

Jens, Camilla och Karin tänker om Lärarnas skolutvecklingskonferens 2023:

Jens Ideland: Jag tyckte att det var spännande att få vara med och moderera en session med tre projekt som fokuserade på elevers motivation utifrån olika perspektiv. Det var också spännande, och gjorde mig stolt, att lyssna på presentationer från Komvux Malmö med fokus på  hur lärare kan arbeta för att utveckla prov och bedömning (för att elever ska ges möjlighet att visa sina kunskaper) och  hur lärare kan arbeta för att skapa inkluderande och språkutvecklande lärmiljöer (se rapport i samarbete med Högskolan i Kristianstad här).

Camilla Jonasson: Det var första gången som jag deltog i Lärarnas Skolutvecklingskonferens och jag var imponerad av arrangemanget såväl som av de som presenterade. Själv deltog jag både som presentatör och som moderator. I båda sessionerna ledde presentationerna till ivriga och givande samtal mellan alla i rummet och dessa blev också ett viktigt möte mellan olika skolformer och professioner inom skolan.

Karin Ollinen: Efter att ha varit med i hela processen från att intresserade presentatörer fått stöd i ansökningsförfarandet, var det så spännande att få träffa dem och ta del av en del av presentationerna. Samtalen som skedde under dagen hade olika perspektiv, ingångar och djup. Jag tycker att det är fantastiskt att lärare från olika skolformer får möjlighet att träffas, dela med sig och utbyta erfarenheter.

Lärarnas skolutvecklingskonferens återkommer om två år, men innan dess kommer en del av lärarnas och förskollärarnas erfarenheter att presenteras i fördjupande utvecklingsartiklar. Jag ser fram mot läsningen.