Att vända frånvaro till närvaro
En vänskaplig inkludering, ett kalas och en mammas tårfyllda ögon av lycka….
Ett nytt kapitel, nya bekantskaper, nya relationer, nya kunskaper, ny skolform och faktiskt många gånger ett helt nytt liv – ett nytt kapitel. Klassens clown, skolans skräck, mes eller som ett ufo från en annan planet… en roll att träda in i en teater att spela för att kunna leva …. överleva.
”Jag har födelsedag imorgon!” Oj, wow hur många år blir en sådan stilig kille? undrar jag. ”Tolv såklart, svarar eleven, efter elva kommer tolv de vet du väl…?” Att som barn för första gången på riktigt förstå vad en födelsedag innebär är stort. Att tårtan, skönsången och paketen med krispiga snören är tillägnade just mig, att en hel dag om året så är dagen ”bara min”. Om detta ögonblick är stort för en nybakad tolvåring finns det inte ord för hur storartat det är för en mamma eller pappa. Det är fint att få se sådana tillfällen av lycka utspela sig ”live” i ett klassrum mil från teaterscener, rollspel eller ufon i rymden.
Där och då behöver ingen spela en roll, hävda sig för den man är eller känna sig utanför. Utan istället bara njuta, hänga med och se ett nytt kapitel skivas in i livets bok. En boksida fylld av vänskapligt kärleksfullt inslagna som presenter, en vacker sten som gåva att ge och få, den godaste tårta som enligt en vän denne någonsin smakat och så mamman som lämnar klassrummet med blanka ögon av stolthet och lycka.
Att få insikt om en födelsedags betydelse är en milstolpe i livet. Men när ufot blir klassens stjärna, när den skrikiga ungen i korridoren blir en i gänget och ett lager av bomull lägger sig som ett moln av lugn inombords eller när den eviga clownen får se teaterridån gå ner och kan anta skepnaden av sig själv. Ett själv som är älskat för den man är, som är saknad när taxi kommer försent på morgonen, som tilldelas en spontan kram när den minst anas och som tjejerna eller killarna tittar efter en extra gång, såklart, skolans snygging gick just förbi. Det är då man får nypa sig i armen, blinka några gånger extra, man växer några meter av stolthet – tänk alltså vad dessa elever också kan. Så olika men ändå så lika varje elevs bästa skola kan vara – ändå är det så svårt att ibland förstå och förklara!
Ett kalas som ett levande värdegrundsarbete utifrån elevernas verklighet – nåbart och greppbart. En inkludering som professor Claes Nilholm (skolporten.se) beskriver som en social gemenskap där olikhet berikar en grupp. Check på den vill jag kunna påstå. Men kapitel ett och två i vår läroplan vandrar ju inte runt i solsken och lyser på oss av sig självt. På grundsärskolan är det vi vuxna som måste agera som elevernas ”värdegrundsmätare”.
Vi måste synliggöra, sätta ord på och påvisa alla de underbart goda, fina och ibland något svårdefinierade handlingar som dagligen sker runtomkring oss. Vi behöver undervisa i vänskap. Hur är man en bra vän? Hur gör man någon glad? Vad kan man säga om man tycker om någon? Vad betyder ett tack eller förlåt egentligen? Är det bara ord från munnen eller kommer de direkt från hjärtat, vad är skillnaden på att säga något eller att mena något?
Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör…. brukar det ju heta. Alltså hallå vuxenvärlden! Sluta bråka, kriga och slåss – barnen tittar ju faktiskt på oss och gör precis det de tror vi dem lär, hur kan vi göra så mot dem som vi mest håller kär? Nu måste vi alla hjälpas åt, det kan väl inte vara så svårt, vi behöver bara tillsammans sätta hårt mot hårt och bestämma oss för att nu ska vi jobba för de ungas support!
”Riktiga vänner är de som säger snälla saker om dig bakom din rygg…” var det någon gången nån klok människa som sa. Jag avslutar min vecka med en fråga från en av våra elever som en hänvisning till citatet ovan …. Kan du ringa och se så min kompis taxi är i tid på måndag? Jag vill veta exakt att han kommer….!