Ett möte med en nobelpristagare

Louise Glück är en amerikansk poet som för närvarande finns representerad i tre översättningsvolymer på svenska. Det är inte så ofta som nobelpriset tilldelas poeter, men varje gång det sker så känns det som om det är själva poesin som prisas, snarare än de enskilda poeterna. Poesin som litterär genre blir allt mer marginaliserad i de stora förlagens utgivning. Poesiläsarna är ett utdöende släkte som borde fridlysas för att inte helt utplånas.

Men vad har det här med barnen på förskolan att göra? Jo, barnen är naturligtvis poesins framtid! Jag tänker vidare att barnens sinnen och nyfikenhet är en perfekt grogrund för poesin. Rim, ramsor och sångtexter är i sig ett slags poesi som barnen förhoppningsvis möter varje dag. Däremot är det väldigt sällan som de bereds möte med en nobelpristagare i litteratur. Så låt dem möta Louise Glück!

Så här skriver hon i inledningen till dikten Vinterns slut:

”En fågel ropar ut i den stilla världen,

vaknar ensam bland de svarta grenarna.”

Det är en ganska okomplicerad bild som Louise Glück förmedlar med sina ord: en fågel sitter ensam på sin gren. Men de två raderna erbjuder en möjlighet till ett utforskande textsamtal. Vad säger titeln: när tar vintern slut, och vilken årstid är det som följer på vintern? Ropar fåglar, eller sjunger och kvittrar de? Varför ropar den? Hur känns det att vakna ensam? Var är grönskan och varför är grenarna svarta? Är fågeln glad eller ledsen? Vad händer sedan? Hur skulle Louise Glücks fågel kunna gestaltas genom bild, genom dans, genom drama?

Nobelfesten 2020 är inställd, men ge poesin en chans: två rader kan räcka långt.