Föräldrar – utmaning eller möjlighet?

Ändå så är det allt för vanligt med infekterade relationer där det i stället för samarbete blir en kamp fylld med anklagelser, försvarsinställning och prestige. Många undersökningar vittnar om samma sak, föräldrar som upplever att de får kämpa för sitt barns rättigheter i skolan, kämpa för att deras barn ska få ett bemötande byggt på respekt och värme, att det ska finnas tillräcklig kunskap, hjälpmedel, anpasningar och resurser. Och att de som föräldrar ska bli hörda och tagna på allvar.

Så vad kan vi som professionella då göra?

1. Ta föräldern på allvar

Berättar föräldern om svårigheter hemma, kaos över läxor och sömnsvårigheter som kan bero på skolsituationen så kan detta mycket väl vara sant. Se hur skoldagen även påverkar hemsituationen. Se hur många elever kämpar för att hålla ihop i skolan för att det sen ska braka loss hemma. Ingen orkar hålla ihop hur länge som helst, många är de barn som kämpar för att uppföra sig väl i skolan men som sedan inte orkar mer. Ta föräldern på allvar, tro på deras berättelser.

2. Se föräldern som en resurstillgång

Föräldrar känner sitt barn bäst. De lever med barnet och vi har stor nytta av att få ta del av föräldrarnas erfarnehet. Har eleven en diagnos så är chansen stor att föräldern har läst mycket litteratur och gått på flertalet föreläsningar och kanske utbildningar om diagnosen. De ösnkar inget hellre än att vara ett bollplank och få dela med sig av sin kunskap i ämnet, speciellt när det rör det viktigaste de har, sitt barn. Ta tillvara på det.

3. Skippa skitsnacket

Undvik sätta etiketter på föräldrar som besvärliga, att de borde uppfostra bättre eller inte vara så hårda…. Ett barns funktionsnedsättning beror inte på hur de har blivit uppfostrade. Skitsnack blir dessutom väldigt lätt en ”sanning” som smittar av sig med följd av att vi slutar visa den respekt vi borde visa. Varje förälder gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar i den givna situationen. Har barnet en funktionsnedsättning så lever dessutom familjen under betydligt större stress än andra. En undersökning har visat att föräldrar till barn med autism lägger i genomsnitt 1000 timmar mer per barn och år än andra…. De går på många möten, många har över 20 kontakter rörande sitt barn… På en skola som bestämde sig för att skippa skitsnacket helt så kunde de direkt känna av ett bättre samarbete med föräldrarna…

4. Utmanande relationer

Hellie Jensen kallar det i sin bok ”Det professionella föräldrasamarbetet” för utmanande relationer och menar att om vi kallar det för det i stället för besvärliga föräldrar så har vi fokus på relationen och inte att kategorisera den andre som ansvarig. Ser vi det som att vi har en utmanande relation så kan vi börja göra något åt det, vi kan bland annat titta på oss själva, hur vi reagerar i olika situationer. Vi kan se att en relation kan vara utmananande utan att det behöver vara någons fel.

5. Lyssna med empati

Lyssna färdigt innan du själv börjar argumentera för din sak. Lyssna med en nyfikenhet och en respekt. Förstå innan du gör dig förstådd. Att lyssna empatiskt innebär att du inte kan tänka ut dina svar medan du lyssnar eller tänka ut i förväg vad mötet ska resultera i. Du kan ha en tanke om det men om du ser föräldern som jämbördig samtalspartner kan du inte ha bestämt allt i förväg. Få till en dialog i stället för monolog. När du lyssnar så sammanfatta vilka känslor, behov och önskemål du hör och kolla av om det stämmer. Många i affekt blir lugnade bara av att inse att de blir hörda på riktigt, att den andre verkligen genuint vill förstå. Det betyder inte att nödvändigtvis hålla med eller kunna gå med på allt. Det brukar inte heller behövas. Till varje behov brukar finnas flera vägar att gå. Möts du av ilska så försök se vad som kan ligga bakom, det kan vara en stor oro, en sorg, en känsla av maktlöshet. Se det och ilskan kan lägga sig.

6. Låt ansvaret ligga där det hör hemma – problem i skolan ska lösas i skolan

Har du med föräldrarna på tåget så är det jättebra. Har du det inte så hindrar det dig inte från att identifiera problemet och söka efter tänkbara lösningar. Se verkligheten i skolan, vad ni har att förhålla er till och hur ni kan lösa det. Förvänta dig inte att föräldern ska komma och hämta barnet när det uppstår problemskapande beteenden så förväntar sig inte heller föräldern att du ska klara av deras problem hemma. Se verksamhetens och din egen roll i det, det blir mycket mer effektivt än att lägga över skulden på någon annan. Fråga dig vad du själv kan göra, vad kan du förändra för att komma närmare lösningen?

7. Har eleven en diagnos så skaffa kunskap om diagnosen!

Att barnet ska vara i fokus är varje förälders prioritet nummer ett. Det finns ingen förälder som kräver att du ska kunna allt om du inte har haft elev med just de specifika svårigheterna tidigare. De kan däremot kräva att du skaffar kunskap för att kunna bemöta eleven på ett rättvist och bra sätt. Om diangosen är osynlig som vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism, Assperger eller ADHD så kan det utan kunskap vara ännu svårare att ge rätt bemötande. Utan kunskap är risken stor att du misstar ett beteende beroende på funktionsnedsättningar och bristande anpassningar i omgivningen som ett beteende som eleven ansvarar för. Risken är stor att eleven blir skuldbelagd för något han eller hon inte kan hjälpa. Ingen får skäll för att bära glasögon men många med osynliga funktiosnnedsättningar får skäll för sina nedsättningar. Detta vet föräldrar och är en av deras största stressfaktor.

8. Informera, återkoppla och fråga

Infomera om vad som händer i skolan. Är det en elev som har många och stora svårigheter så infomera även om det positiva. Fråga och kom överens med föräldern hur informationen och kontakten er emellan ska se ut för att fungera för er båda. Kontaktbok? Information via brev eller mail en gång i veckan? Telefonsamtal? Om föräldern har en fråga, åsikt eller vill komma med egna ideer så kom ihåg att återkoppla. Undrar du något, behöver ha hjälp för att förstå så fråga… Du behöver inte ha alla svar direkt, visa en ödmjukhet och en prestigelöshet så känner föräldern också större tillit. Har föräldern ett stort kontrollbehov så ge mer kontroll, inte mindre. Hitta gemensamma lösningar hur er kontakt kan se ut för at det ska fungera men ge den information som önskas. Bakom ett behov av kontroll så finns ofta en känsla av maktlöshet och stor oro. Kan vi lyssna på det och tillmötesegå det så minskar också behovet.

En stor majoritet av de som hör av sig till Autism och Asperger föreningen gör det för att få hjälp med en icke fungerande skolgång. RUB gjorde förra året en underökning som resulterade i Skolad eller spolad? där man också kan läsa om otillräckliga anpassningar, en otillräcklig tillgänglighet för att deras barn ska få samma möjligheter till god undervisnsing. Det finns mycket kvar att göra. Ett första steg kan vara att lyssna på föräldrarna. Att lyssna med respekt, ödmjukhet och prestigelöshet. Att ta ansvar för ett gott samarbete med barnet i fokus. Då har vi kommit en bit på väg.

Text: Linda Grann