Förintelsens berättelser öppnade för viktiga samtal

Berättargruppen är barn och barnbarn till Förintelsens överlevare som kommer ut i skolor och berättar om upplevelser under Förintelsen. Nedan följer Åses tankar och erfarenheter.

Eleverna läser en utbildning till barnskötare i  kombination med grundläggande svenska som andra språk.  De läser just nu termin tre av fyra. Alla elever har olika modersmål och vi arbetar aktivt med att utveckla det svenska språket parallellt med yrkesämnen inom det gymnasiala programmet ”Barn och fritid”.

Förberedelser:

Vi diskuterade olika ledarstilar och kom på så sätt in på fascism och nazism. Detta ledde diskussionen vidare till andra världskriget, som mina elever visste väldigt lite om. Det fick bli en kort historisk samhällslektion där vi pratade om allt från depression till rasbiologi och Sveriges rasbiologiska institut – vidare till våra anstalter för hur människor från etniska minoriteter, med funktionsvariationer, socioekonomiska svårigheter hanterades i Sverige. Det förde oss in på tvångssterilisering och “sockerexperimentet” i kampen mot karies. Med stöd av filmen “En annan människa” så försökte vi måla en historisk bakgrund av en mörk period i västvärldens och Sveriges historia. Det är flera händelser som klickar in i varandra och som fortfarande präglar vår samtid. När möjligheten kom att få ta del av föreläsningen om “Förintelsens barn” var det självklart att eleverna skulle få denna möjlighet.

Föreläsning:

Jan Marks kom till oss på Pauliskolan och berättade i jag-form om Stefan Zablockis liv i Polen, under andra världskriget. Jan’s berättande gjorde stort intryck på alla i salen, som dessutom är uppkallad efter just Stefan Zablocki. Vi fick följa med på en resa utifrån ett barns ögon. Det jag personligen tyckte var bra var att berättandet inte fokuserade på alla hemskheter och vedermödor utan snarare fokuserade på hoppet.

Hoppet att klara livet, hoppet att se sina föräldrar igen och hoppet om att ha “turen på sin sida”. Det kan låta cyniskt att inte vilja “frossa” i detaljerade hemskheter men mina elever kommer från hårt krigsdrabbade länder i olika delar av världen och bär med sig många traumatiska upplevelser. Det kom flera frågor efteråt om varför Tyskland ockuperade Polen, hur en människa (soldat) helt kallblodigt kan skjuta ihjäl små barn, hur Stefan hanterade sin rädsla, ångest och oro, hur bristen på livets nödtorft förvägrades Stefan men trots detta så skildrade hans berättelse livskampen; “- de ska inte få knäcka mig!”.

Efterarbete:

Jag hade förberett ett antal frågor som vi diskuterade utifrån:

• Vad är dina reflektioner kring dagens föreläsning?
• På vilket sätt har förintelsens barn blivit påverkade av deras förfäders upplevelser, tror du?
• Kan historien upprepa sig dvs kan detta hända igen? Varför/varför inte?
• Är det viktigt att berätta om dessa upplevelser? Varför/varför inte?
• Hur kan vi som pedagoger arbeta med barnen för att förebygga rasistiska värderingar i samhället?

Alla elever hade fått starka intryck från Jan’s föreläsning och det öppnade upp för en omfattande diskussion om förföljelse, krig, nöd, trauma, makt, politik, livsglädje, hopp, ilska, människovärde. Flera av mina elever bär på egna trauman från tidigare upplevelser i sina hemländer. Diskussionen förde oss in på deras egna upplevelser som de sällan berättar om för någon, inte ens sina egna barn.

De kände igen sig i Stefans sätt att hantera sitt liv, kampen om att vilja starta om på nytt. Kampen om att kämpa för att försöka glömma och stoppa undan känslorna för att orka leva i nuet. För en del elever är det en strategi som fungerar, just nu, i alla fall, men för en del elever är det tungt att bära dessa upplevelser själva. Känslan i salen efteråt var fylld av tårar, skratt men framförallt en känsla av att bli sedda  och förstådda utifrån den kontext som de kommer ifrån. Jag upplevde också en känsla av samhörighet till västvärldens mörka historia.

Det kan tyckas märkligt men ibland kan jag uppleva att flera av våra elever bär på en känsla av att omgivningen aldrig kan förstå så det är inte “lönt” att berätta. Jag tror att ju mer våra elever lär sig om “vår” historia och dess skamliga hantering av människor, ju mer kan de känna sig som en del av vår samtid och vårt samhälle. Diskussionen mynnade ut i deras kommande yrkesroll som barnskötare på en förskola eller ett fritidshem och hur viktigt det är att vi aldrig ger vika för allas lika värde. Hur viktigt det är att vi släpper våra historiska och kulturella fördomar, att vi verkar och agera som en sann förebild. Vi är till syvende och sist alla människor med ett och samma värde. 

Åse Holmberg. Malmö 22 oktober 2020