Handledare i melodisk drama i vår bokcirkel

Detta innan jag kom in i den praktiska erfarenheten och referensgruppen på Korrebäckens förskola. Med risk att låta för självklar så är dock den reflektion jag gör att teorin är en sak och praktiken en helt annan. Det hör naturligtvis ihop med det som min referensgrupps kloka handledare, Elizabeth Florez, hela tiden uppmärksammar oss på; jag, teori och praktik och att dessa hör samman.

Många är forskarna som också lyfter fram detta på olika sätt, men i just vår referensgrupp har vi riktat in oss på Elisabeth Nordströms vetenskapliga studium kring detta.

Vad detta innebär är att var jag står i relation med teorin och vad jag har med mig i form av erfarenheter behöver, likt en av stämmorna i en stor kör, anpassas in i den praktik jag finns.

Som handledare i bokcirkeln ”Vad berättas om mig av Bente Svenning upplever jag dessutom plötsligt att jag tar tag i körledarens uppdrag. Jag har plötsligt ett ansvar att se till att alla stämmor hörs, att de sjunger i samma tonart, på samma sång och helst befinner sig på samma ställe i vår melodi. Det är en konst. Dessutom infinner sig plötsligt känslan, då vi har vårt andra bokcirkelstillfälle med våra olika grupper, av att det är en stor konsert vi ska ha.

Då kommer den scenskräck som jag hört så många olika artister tala om. I detta melodiska drama ska nu mina tankar styras, min struktur hållas och mitt öra höra allt som sägs för att kunna leda detta vidare till en grand final, eller?

Hur hanterar jag som handledare dessa olika känslor och i vad grundar de sig? Till min lättnad hör jag mig själv introducera gruppen med att ärligt berätta att jag, precis som dem, är här för att lära mig och utvecklas och att vi gemensamt äger kvällen. Vi gör alltså detta tillsammans och varje stämma bidrar till en helhet.

Mitt bidrag blir att försöka lyssna in, hålla styr på alla tankar som kommer, se till att vår struktur hålls och att alla får komma till tals. Plötsligt blir konserten en körövning istället och mycket av nervositeten släpper. Vad gör det om det blir fel, då tränar vi på ett annat sätt (blir min tanke).

Mitt fokus kan läggas på gruppen och vad som sägs av varje medlem istället för att hantera mig själv och mina känslor. Trevande inleds sången. Sedan tar den många olika svängningar innan den slutligen tonar ut. Men den slutar vackert. Inte utan att vi har repeterat om delar av sången, men den landar just där den ska och vi skiljs för kvällen med tankarna om att vi har haft en fin körövning.

En reflektion som en av ”kördeltagarna” gör är att det känns bra att hon utmanas i sina tankar. Hon förklarar att jag tvingar henne att tänka efter och då landar hennes kloka ord tillbaka till henne själv där de blir bekräftade och leds ut från sin gömma och in i en praktik. Jag bär just detta med mig och tänker, det här ska jag alltså utveckla vidare, att våga utmana tankarna att komma ut och få en innebörd. Den här sången passar vår kör och den kommer att låta vackert om några gånger. Vi har gemensamt provat den och den fungerar. Och när vi kan denna sång då ska repetoaren breddas, då måste vi alla utvecklas inom en ny musikgenre.

Förskolans arena är oändlig och tiderna föder hela tiden ny musik. Det gäller att lyssna in tidens barn, för strävan i vår grupp är att hitta alla de tillfällen där vi kan släppa in varje barn på vår förskola till delaktighet och inflytande. Då behöver vi börja med oss själva och bena ut var vi står och vad vi gör, för målet är barnet och deras medverkan i sitt lärande och sin utveckling. Det säger också alla våra styrdokument och de är vår praktiks notblad och de vi följer. Stämmorna är de vi lägger själva och då behöver de hela tiden tränas, för inte ska vi fortsätta sjunga ”bä, bä vita lamm” när det är Yohio som efterfrågas.

Ingela Cronqvist, specialpedagog på Korrebäckens förskola