Höjaskolan läser

Nej, jag citerade bara R. David Lankes, professorn som leder Skolan för informationsvetenskap på University of South Carolina. Han brukar berätta hur varje bok är en potentiell flinta. När en läsare hittar rätt bok gnistrar det. Tchk. Flamma! Eleverna förstod genast: det här är ingen vanlig bokklubb.

Jag håller med. Det enklaste sättet att beskriva ”Höjaskolan läser!” är att INTE kalla det för bokklubb eller läsecirkel till skolans högstadieelever, utan att prata om ”läsgig” eller ”biblioteksshow”. Vi har ju boksamtal och delar boktips, men vi jobbar också med snabba utmaningar och stora tankekartor. Vi kopplar till film och musik. För att tröskeln till deltagande ska vara så låg som möjligt, diskuterar vi endast kortare texter eller romanfragment, som vi läser gemensamt under själva mötena. Avslutningsvis får alla med sig en dikt. Verksamhetsformen är i ständig utveckling och anpassas enligt omständigheter och elevernas önskemål. Till exempel har våra sammankomster under förra läsåret blivit fler (med flera olika tillfällen per månatligt avsnitt) samt fått allt tydligare teman. Den digitala komponenten har också blivit större sedan coronaviruset utbröt. Och nyligen påbörjade ett samarbete med fritidsgården som ligger bredvid och med vårt närmaste folkbibliotek, Husiebiblioteket.

För att förstå varför verksamhetsformen ser ut som den ser ut, behöver jag zooma ut lite. Skolbiblioteket på Höjaskolan ligger mitt i byggnadens högstadiedel. Det är elever i årskurs 7, 8 och 9 som oftast vandrar in. De tycker om biblioteket, det där mjukare stället att vara i, det som har ett lugn som är så roligt att förstöra. De flesta har inte upplevt det vana läsare har. De läser inte för läsningens skull. De känner inte igen varken den litterära tändstickan eller den glöden som sitter kvar i kroppen efter att man har suttit med en bok i flera timmar och ändå inte kan sluta läsa.

När jag började jobba på skolan drömde jag. Det skulle finnas något som inspirerar till läsning, som är lättillgängligt men ändå tillåter lite djupdykning då och då. En annorlunda… icke-bokklubb. Jag har en bakgrund i kulturförmedling och även i konst i offentlig miljö. Där gäller att man ska hålla på med något väldigt länge innan det ger resultat. Folk är inte lika nyfiket som vi tror (åtminstone när det inte handlar om en olyckshändelse). Det hade säkert varit enklare att starta en bokklubb på mellanstadiet och långsamt bygga upp min framtida publik. (Vilket jag har gjort också.) Men jag var otålig. Jag ville ha det redan nu. Med de där två eleverna, i så fall.

Om jag ska vara ärlig så är projektet ”Höjaskolan läser!” i sig inte särskilt framgångsrikt. Ännu. Antalet aktiva deltagare per möte kan fortfarande räknas på en hand. Men det finns nu. Utmanar. (Utmanar mig att bli en bättre bibliotekarie. Utmanar eleverna att försöka förstå något som kanske befinner sig lite utanför deras vardag.) Och så vänder det på hur åtminstone en del av eleverna förhåller sig till skönlitteratur. Vi lämnar spår. Skolbiblioteket börjar leva på ett annat sätt, har fått en bredare verksamhet. Lärmiljön på skolan blir rikare. Det är en liten fast väldigt synlig pusselbit i en massa olika insatser som har lett till ökad läsning på skolan. (Jämfört med året innan ökade antalet utlånade böcker under läsåret med 35%.)

Följ gärna utvecklingen med ”Höjaskolan läser!” på skolbibliotekets blogg och Instagramkontot @hojaskolans_bibliotek.

Text och foto: Bram Bresseleers, skolbibliotekarie.