Hur föreställer vi oss lärande?

Mycket tänkande i pedagogisk verksamhet hängs upp på bilder och modeller. De kan vara klargörande för att få igång reflexion men även begränsande och uppmuntra till ytligt upprepande. En del modeller är skickligt saluförda och anammas okritiskt fastän dubiösa och mycket funderande görs kring dessa. Utbildningsbranschen är som bekant under ständig utveckling så det krävs ju att det plitas ner en del modeller för att hålla utvecklingen igång. Förtrollande blir det med hjälp av en juste projektor.

Populärt är beskrivande av nivåhöjning och förändring meddelst digital teknik som kolporteras i sektliknande form. En annan favorit just nu är kolorerade mängddiagram som får mig att minnas tiden som försökskanin i sedan länge borglömda progressiva skolprojekt. Högerpilar som instrumentellt beskriver s.k. processer används flitigt och ger sken av framsteg.

En modell som radikalt skiljer ut sig är Lärandespiralen:

”The Learning Spiral” är hämtad från MIT’s Lifelong Kindergaten Project. Den utgår från individen och gruppen och att lärande är en skapande social företeelse, dynamisk och kreativ till sin karaktär. Lärandespiralen är generell och kan användas i många lärandekontexter. (Det är min översättning och ”play” har jag översatt med ”leka” . Ordet används som synonym till använda, utforska, testa, mecka, ”to tinker” är ett bra engelskt uttryck. Begreppet Lärandespiralen användes i en MOOC-kurs jag deltog i under våren ”Learning Creative Learning” anordnad av MIT.)

Jag använder lärandespiralen när jag deltar i pedagoggrupper och utvecklingsprojekt, allt kan inte vara färdigplanerat utan snarare måste lärande och utveckling växa i ett gemensamt kreativt sammanhang.

Hur vi föreställer oss lärande är en del av vårt lärande.

Text: Staffan Hessel