Inte dum i huvudet idag heller? Men vad är jag då?

Fåglar, tickande klockor, en välmenande vaktmästare och en blinkande lampa kan inte skrivas på lektionens exitticket. Lektion efter lektion, en stark vilja att kunna delta i undervisningen, fokusera och prestera. Önskan att lyckas är så stark inom dig och du hade gjort vad som helst för att fungera som alla andra. För varje minut, dag, månad och år som går ställer du dig frågan. Hur svårt kan det va? Är jag dum i huvudet, eller? Ja, så måste de va.

Du har ett nytt Mail i inkorgen ”Välkommen på utvecklingssamtal på tisdag klockan 15.00”. En klump som växer sig större i magen, tårar som bränner bakom ögonlocken, vetskapen om dålig måluppfyllelse, rörigt beteende och förmåga till koncentration lika med noll. Vad ska mamma säga? Kommer hon att gråta igen? Får jag lov att gå till träningen efter samtalet … och ett mantra ”Är jag dum i huvudet?” 

ADHD, autism, ADD, trottssymdrom, språkstörning …. så många ord, bokstavskombinationer och beteckningar. Men vad betyder de egentligen? Och vad betyder dem för just mig? Ingen ska behöva leva i tron att hen är dum i huvudet på grund av en NPF-diagnos. Hur pratar vi med våra elever som lever med en diagnos? Vikten att som barn få förklarat vad de obegripliga orden i skolsköterskans journal betyder är en början till att försöka få svar på alla tusen frågor som maler i huvudet. Att kunna hitta sin identitet och tillsammans påbörja ett arbete, vem är jag? Vi kan inte låtsas som ingenting, när det för eleven är allting. Vi måste agera. Men vad behöver man som barn och ungdom veta? Förmodligen bär de inte runt på samma frågor och funderingar som du och jag tror.

Vad jag är övertygad om att alla behöver är någon som tar sig tid, lyssnar och vägleder i för eleven en storm av känslor som skapar kaos i skallen. Att som vuxen lyssna in, vad behöver just denne eleven? Hjälp eleven att räta ut frågetecknen, visa på hur styrkor och förmågor kan användas, blunda inte för de svårigheter som dagligen uppstår, sök tillsammans vägar för att kompensera för dessa dilemman. Lyssna in eleven och prata inte i gåtor, va tydlig och rak, även om verkligheten kan göra ont. Att börja linda in saker i bomull, prata i metaforer och flumma runt skapar bara ännu fler frågor.

Att hitta verktyg för att kunna ta till sig undervisningen kan var så löjligt enkla men helt avgörande för eleven. Bara att slippa lyfta blicken mot tavlan för varje steg i lektionsstrukturen kan minska koncentrationsbortfall till hälften. En placering i klassrummet nära någon man tycker om skapar trygghet att våga fråga en gång till, en keps på huvudet skärmar av och ett par lurar i öronen dämpar sorlet som stör det som ska fastna i pannbenet att sätta sig. Hjälpmedlen ska i allra största mån vara så diskreta att övriga klasskamrater inte märker det, halleluja för ledning och stimulans!

Att hitta vägar i klassrummet för kunskapande är såklart a och o för att kunna ta till sig undervisningen. Men jag har en känsla av att för våra elever kommer detta som prio två. Det viktigaste är kompisar, att passa in i gruppen och att kunna stå upp för sig i problematiska sociala relationer. Först och främst måste vi vuxna bygga goda relationer och jobba för att skapa ett tillåtande och öppet klimat. Jag tror även på att prata öppet om vad det kan innebära att ha en NPF diagnos, inte nödvändigt prata person, utan ge eleverna kunskap och fakta för att undanröja missförstånd och skapa förståelse. På detta sätt avdramatiseras miljön runt eleven och det blir en naturlig del av vardagen – vi är helt enkelt olika med eller utan diagnos, vi behöver olika attribut för att må bra, är grymma på olika saker och mindre bra på andra.

Ingen ska behöva missa en träning på grund av ett tufft utvecklingssamtal. Eller gå hem med en gråtande mamma som inte kan förstå, varför kan du inte bara lyssna, sitta stilla och göra det du ska? Ingen ska få en klump i magen när exitticketen ska upp på tavlan och ingen ska leva i tron att hen är dum i huvudet.

Jag säger inte att det är en enkel uppgift, dessa fantastiska ungar är röriga, stökiga och bökiga. De utmanar vårt tålamod till tusen, ger oss många gråa hår och när luften går ur och vi bara vill skrika, andas en gång till. För om eleven är jobbig för dig tänk då hur jobbig denne är för sig själv. Många gånger behöver vi gå mil utanför boxen och inse att det inte finns ett rätt, utan det finns massor av rätt, men ibland behöver vi leta lite längre.