Känsla av sammanhang

I går när jag kom till Förskoleförvaltningen Västers lokaler visste jag att i helgen blev en förskola förstörd i en brand. Jag visste att det redan på söndagen hade börjats ett gediget arbete med att ordna lokaler, kontakta vårdnadshavare, personal och liknande.

Det jag inte visste var hur kraften av många människors engagemang och kärlek för sitt yrke skulle ta tag i mig. Hur jag redan igår satt rörd när vår utbildningschef Margaretha Danielsson berättade om arbetet som hon, förskolechefen, biträdande förskolecheferna, förste förskollärarna och framförallt alla medarbetarna hade påbörjat redan under söndagen.

Det plingade till i min mailbox strax efter nio imorse. Säkerhetsvästar, böcker, pussel behövdes… Det visste jag att det kan vi skrapa ihop. Självklart. Känslan är bara att det inte är nog. Det räcker inte för att ge alla dessa barn som idag står utan förskola sin förskola tillbaka. Det är liksom inte bara en byggnad som brinner ner. Det är så mycket mer. Det är en plats, barnens plats och arena. En av de få platserna som barnen äger makten över. Jag ska inte gå in i en lång förklaring om det här och nu, det är ett helt annat inlägg.

Det jag vill förmedla är den starka känslan av sammanhang som jag känt igår och idag. Hur vi tillsammans möter motgångar och reser oss upp starkare än innan. Hur engagemang och kärlek till förskolan gör något med mig, och människorna som jag delar arbetet med. Det är så jag vill att barnen ska få känna varje dag de kommer till våra förskolor.

Det är inte en klyscha, det är verkligheten just nu, tillsammans är vi starka!