Kantstött och bucklig men ack så skinande blank…

Jag känner mig som min namnskylt på bröstet. Lite kantstött och bucklig efter ett utmanande år som novis skolledare. Men med lite puts, finslipning av kanter och med några rejäla slag med hammaren blev i alla fall namnskylten nästan som ny och även om jag vissa dagar önskar mig en leverans av en ny version av mig själv får det bli lite som med namnskylten och min personliga utveckling. Lite puts här och lite filande där och ibland kanske då och då även ett rejält slag med hammaren.

Så var det då de där med en ”fresh start”. I mitt fall består den delvis av en omorganisation och nyanställningar. Två komponenter som innefattar att stå stadigt i de nya sneakersen, finslipa på djupandningen och på med nyputsade  ”hitta en ny stjärna” glasögonen. Inte helt enkelt, men jag tror mig finna en superhjälte där i högen av ansökningar. En medlem till vårt ”Justice League” med superkrafter som ett hjärta av guld, tålamod av stål, med en blick att kunna se människan bakom ett beteende. Med styrkan att kunna få en annan människa att växa och med modet att stå kvar när vinden viner om öronen. Alla kan inte vara Batman, The Flash eller Wonder Woman, det blir för stelbent och trist. I ett Dream team har alla olika superkrafter att ta till. Det är de samlade styrkorna, de gemensamma värdena i grunden och tilltron till varandras olika krafter som avgör om vi når våra mål. Så nog fasen är det klart att ”stjärnglasögonen” har siktet högt inställt, annars finns risken att vi missar målet.

För länge sedan när jag tillhörde ett arbetslag på en förskola fick vi en gång en kommentar av en förälder som hämtade sitt barn ute på gården ”… Jag lämnar med glädje och trygghet över mitt barn till er varje dag, ja om ni så skulle undervisa i det där gamla cykel garaget hade jag inte tvekat en sekund.” Jag förstod inte då vilken komplimang detta var och hur långt vi hade nått. Vi hade bemästrat det mest avgörande för att lyckas. Vi hade byggt förtroendefulla och värdefulla relationer med barnen och deras vårdnadshavare. Ett levande bevis på att det absolut viktigaste i en lärmiljö är människorna i den. Hellre varma och äkta människor i ett garage för cyklar än falska och illasinnade i ett slott av guld.

Man behöver faktiskt inte vara säker på exakt vart man är påväg för att veta helt säkert vart man inte är påväg. Jag vet helt säkert att jag inte vill att någon elev ska skaka av rädsla över ett samtal hem. Jag vill däremot att eleverna ska veta att ett samarbete med hemmet är till för att båda sidorna tycker att Du är värd att kämpa för. Jag vill inte att någon ska känna sig värdelös, korkad, dum eller ensam. Det jag vill är att vi tillsammans hittar vägar för att Du ska kunna bli den bästa version av dig själv. Jag vill att vi hittar platser av lugn och stillsamhet när du vill vara ifred och jag vill att vi söker vänskap där en dörr står på glänt.

Med öppen verktygslåda ska jag låna ut den skruv som gör att du håller ihop, en krok som du kan haka i någon annans krok, en kompass för din riktning i livet och så den där hammaren. För att banka bort tankar om dig själv när du tänker att det omöjliga aldrig kan bli möjligt.