Lever vi som vi lär?

Jag tänker då på alla de tillfällen de letade upp mig för att som de sa ”Hjälp oss! Vi har bråkat och behöver rita och prata!”

Detta efter att vi använt den egentliga mycket enkla metoden ritprat. Där vi helt enkelt satte oss ner och ritade upp vad som hänt och på så vis lättare kunde hitta vad som gått snett, vad som kunde ha gjorts annorlunda och hur de tillsammans kunde hitta en lösning på sitt bråk. Genom att rita händelsen blev det också automatiskt mer objektivt, fokus lades inte på vem som ska bära skulden utan händelsen i sig.

Det som jag tänker tillbaka på är hur förhållandevis lätt och ibland med en självklarhet barn vill lösa sina gemensamma problem och få det bättre tillsammans. Om vi ger dem verktygen så finns det ofta en vilja att lösa konflikterna och hitta sätt att samarbeta bättre. När jag frågade de här eleverna vad de ville ha för hjälp från oss vuxna så sa samtliga att de ville att vi vuxna skulle vara synliga och helst delaktiga ute på skolgården. ”Ni ska vara på fotbollsplanen så ni kan se när det håller på att bli fel så ni snabbt kan hjälpa oss innan vi börjar slåss!” Lösningsfokuserat inte sant? Och dessutom med en insikt att ibland behöver vi hjälp och att det är helt ok!

Då jag även arbetar en del med konflikthantering bland oss vuxna så måste jag säga att där är det svårare. Medan barn ofta tar till sig ett samarbetsbaserat problemlösningstänk, där de snabbt kommer in i att uttrycka känslor, behov och önskningar och att kunna lyssna på varandra så verkar det som att vi vuxna i betydligt högre utsträckning inte vill lösa eller ens hantera konflikter. Att allt för många vuxna i situationer där det finns känsla av att blivit kränkta eller sårade av någon annan inte kan ta emot en ursäkt eller har önskan att tillsammans sätta sig och fundera hur de tillsammans kan gå vidare på bästa sätt. Allt för ofta så grupperar vi oss, sprider rykten och utser hjältar och syndabockar till exempel på en arbetsplats och menar att det inte är lönt, en sårande kommentar kan aldrig tas bort, kan aldrig glömmas.

Då undrar jag hur vi då samtidigt kan kräva att våra barn ska glömma och förlåta? Hur kan vi då undervisa i Livskunskap, i konflikthantering och i hur vi bör bete oss mot varandra? Hur kan vi undervisa i något om vi inte samtidigt lever som vi lär? Handlar inte undervisningen just i detta främst om att agera goda förebilder? Genom att visa våra barn att vi vuxna kan ha både meningsskiljaktigheter och konflikter men att vi alla anstränger oss för att hantera det? Att det är en naturlig del av att leva tillsammans om det så är i den egna familjen eller på arbetet men att det går att komma vidare. Tillsammans.

Kanske ska vi vuxna börja med ritprat? Använda metoder som är tänkta för barn för att även vi ska kunna bena ut vad ett missförstånd, olika tyckanden etcetera beror på och vad vi kan göra annorlunda för att fortsätta leva eller arbeta tillsammans. Träna oss i att alltid ha en förväntan på winwin, en förväntan och strävan att varje konflikt går att hantera och att alla inblandade måste vara delaktiga och ta sitt ansvar i kommunikationen. Att vi tränar oss i att uppmärksamma allt som kan uppstå i grupper för att medvetandegöra för oss själva när vi riskerar att hamna i hjältar och syndabocksfällan. Att då ta ett steg tillbaka, inse att det ofta finns flera sanningar och att vi alla har ett eget ansvar att både vara ärliga i vår kommunikation och samtidigt lyssna empatiskt. För hur ska vi annars kunna kräva det av våra barn?

Och precis som barnen på mitt tidigare arbete, kanske vi vuxna ska bli bättre på att be om hjälp. Precis som de kom och tillsammans uttryckte önskan om att få hjälp att lösa en konflikt kanske vi vuxna ska ta lärdom av det. Att tillsammans med den eller de som vi har en konflikt med, söka hjälp att hantera det och finna gemensamma lösningar. Hjälpen finns att få, det ligger på oss att vara vuxna nog att be om den.

Text: Linda Grann