Livet på golvet

Jag tänker på mitt rörelsemönster till exempel. Förra veckan diskuterade jag med min kollega hur pedagogerna på en av hennes 1-3 års avdelningar hade reflekterat över vad som hände när de reste sig upp – oro i barngruppen. De provade att krypa eller gå på huk runt – tänk vad konstigt – att vi på vår arbetsplats ska gå runt på alla fyra för att skapa ett lugn. Tänk vad fantastiskt tänker jag! Att våra pedagoger reflekterar över vad det betyder för barnen huruvida vi sitter, står eller är nere på barnens nivå. Det är alltså inte bara den pedagogiska miljön som spelar roll för barnens utforskande utan också hur vi vuxna hanterar våra kroppar.

Ni vet det där nyinskolade barnet som blir ledset varje gång någon öppnar och stänger en dörr, eller kanske varje gång någon reser sig, eller varje gång någon lämnar rummet. De finns överallt, de vet inte om vi kommer tillbaka, de vet inte om det är en förälder som kommer för att hämta dem – total ovisshet. Vår stora nya värld är helt oviss för dem – och med all rätt reagerar dem.

Men hur skapar vi trygga barngrupper såhär i början av terminen – många av oss har säkert redan kommit en bra bit på väg – medans andra forsätter skola in nya småttingar som gör att vi tar ett steg tillbaka i vår trygghet och får kämpa lite mer i uppförsbacke. Vi är med barnen. På deras nivå. Vi är nära dem. Vi lämnar dem så lite som möjligt.

Min dotter på två år som också är inskolad denna hösten har haft en ganska intressant sak för sig de senaste veckorna. Först och främst sov hon inte alls – och det var kaos hemma på eftermiddagarna och kvällarna. Men pedagogerna fortsatte att ta med henne till utesoven varje dag, och hon låg och vilade men så fort pedagogen bredvid henne reste sig var hon också klar. Kanske kom dem inte tillbaka, tänker jag att hon tänkte. Men nu har hon släppt det, blivit trygg med det och många andra saker så nu sover hon. Skönt för oss.

Det jag egentligen ville beskriva är hur hon verkar  har gått en runda genom flera olika pedagoger för att skapa trygghet hos dem. Först var det hon som skolade in. Det vara bara hon som gällde. Kanske att en av de andra var okej också som hon varit förtjust i tidigare när hon följt med vid lämning och hämtning av storasyskonen. Men sedan verkar det som att hon varit med en pedagog i taget. Häromveckan fick vi höra att det bara var N som gällde. Så långt att min dotter, en riktig liten Lotta på Bråkmakargatan, följde med henne när hon skulle gå på toaletten, och satt snällt på en pall utanför och väntade. Hon kunde beskriva det hela hemma för mig sedan. Jag tänker att för att min dotter skulle vara riktigt säker på att N faktiskt bara skulle gå på toaletten och kommer tillbaka sedan, så var det bäst att hon följde med för att kontrollera.

Det är kanske det vi måste övertyga barnen när de kommer till oss, nu när de ska bli lämnade av sina föräldrar och börja lita på oss istället. Då måste vi skapa oss rutiner för hur vi ska möta dessa små individer på bästa sätt.

Igår tänkte jag på det här med hur mycket det faktiskt påverkar barnen hur vi vuxna rör oss. Jag sitter alltid mycket ner på golvet med barnen, och det betyder i sin tur att jag ofta har många barn runt mig och i knät. Det gör något med barnen. Det märks också när de andra pedagogerna på avdelningen inte sitter ner. Barnen rör sig annorlunda, de måste följa efter den vuxne och tar inte för sig något. Oro i luften helt enkelt. När vi vuxna sitter ner skapar vi något, med barnen.

Jag hade en kollega på min förra arbetsplats som alltid satt på golvet. Det var barnen väl medvetna om. Barnen tankade mycket hos henne, tog en paus hos henne på väg mot något kanske. Det var också alltid barn runt henne. Där var barnen som sagt 1-5 år och det var både de yngsta barnen men även de äldre barnen som var där. Man får en chans att samtala med barnen på ett annat sätt och barnen kan söka kontakt och inte bara ditt ben.

Jag tänker mycket på det, hur vi pedagoger ute på golvet, verkligen borde vara mer på golvet, och vad det i sin tur ger barnen, i trygghet, omsorg och utforskande.