AI i klassrummet – Kreativt bildskapande och kritisk granskning av bias!
Livskunskap – inte bara för barnen
Mindfulnessträning ökar vår självmedvetenhet och vår empatiska förmåga. Det är ETT av många skäl för att få in mindfulness i skolan, på våra arbetsplatser och i hälso- och sjukvården… menar Ola Schenström i sin Facebook sida för Mindfulness center.
Jag håller med. Självmedvetenhet leder till ökad empatisk förmåga. Mindfulnessträning leder till ökad självmedvetenhet. Och därför bör självklart mindfulnessträning även bli möjligt för barnen i skolan. Till exempel inom ämnet Livskunskap.
Först måste vi kanske ändå börja med oss själva. Eller i alla fall samtidigt. Det talas mycket om Livskunskap i skolan. Om hur eleverna ska utveckla sin socioemotionella förmåga. Hur eleverna ska utveckla en självmedvetenhet. Om hur de ska bli empatiska. Det är bra.
Samtidigt så hör jag många lärare säga Hur skulle jag hinna lyssna på barnen? Diskussion har då förts om samarbetsbaserad problemlösning som till stor del bygger på ett empatiskt lyssnande. Från oss. Från vi vuxna som möter barnet som är i en kaos av känslor. Då slutar diskussionen i att vi inte hinner. Inte hinner lyssna färdigt. Inte hinner vara empatiska? Hur ska vi då kunna förvänta oss det av barnen?
Mindfulness i skolan är bra. Riktigt bra. Samtidigt får vi inte glömma att det gäller oss själva minst lika mycket. Vi behöver öka vår egen självmedvetenhet. Vi behöver bli mer medvetna om vad som händer i oss när vi ska medla i en konflikt. När vi upplever kaos och stress. Vi behöver öka vår egen empati. Mindfulness kan vara ett sätt att nå dit.
Livskunskap angår oss själva. Vi behöver arbeta med oss själva, våra egna känslor och tankar och vad som sker inom oss när det verkligen gäller. Då kanske vi upptäcker att det inte handlar om brist på tid för att vara empatiska. Att det i stället handlar om närvaro. Att finnas där fullt ut i stunden. Och då upptäcka att det inte tar så lång tid som vi trodde. Utan att det i stället går betydligt snabbare än alla samtal hem till föräldrar, försök till lösningar genom straff och belöningar och ett barn som inte känner sig hörd.
Kanske behöver vi en påminnelse. Schemalägga Livskunskap på vårt eget mentala schema. Att varje dag lyssna på minst ett barn i tio minuter. Utan att avbryta, utan att komma med färdiga lösningar eller förmaningar eller för snabb tröst. Utan verkligen lyssna. Och vara öppen för vad som då kan ske. Med barnet och med oss själva. Kanske blir det då Livskunskap på riktigt.
Text: Linda Grann