Manaakitanga!

Manaakitanga, ett ord på maorispråket som jag plockade upp från en av konferensens huvudtalare, Russel Bishop. Det betyder att vi ska ta hand om våra barn, så vackert och självklart.

Russel är Professor for Maori Education, University, Waikato på Nya Zeeland. Superintressant talare att lyssna på, han pratade om family-like context for learning. Begreppet är kanske inte direkt överförbart till svenska men som jag förstod det har han kommit fram till att skolsystemen behöver mer av den struktur som maorifamiljer naturligt har inbyggt sedan generationer i sin kultur. Han listade några signifikanta värderingar som jag tycker kan vara intressanta att ha i åtanke då vi möter barn oavsett ålder, kultur, språk med mera:

• Ett antibristtänkande
• Omvårdnad om våra barn (manaakitanga)
• Höga förväntningar på våra barn
• Att kunna hantera ledarskap effektivt
• Kunskap om det som ska läras

Här är ett citat av Russel Bishop som fastande hos oss:

”What’s good for maori children is good for all children but what’s good for all children is not necessarily good for maori children”

Kan vara tänkvärt även då det handlar om barn med olika funktionsvariationer.

Ett annat intressant inslag under konferensen som går lite hand i hand med det Russel Bishop pratar om var Warren Simmons från Brown University U.S Federal Goverment. Han har en lång erfarenhet av att arbeta med att utjämna skillnader i undervisningen då det gäller, härkomst, etnicitet, språk och kön. Hans studier skildrar framförallt svarta och latinamerikanska pojkar men jag tycker det han kommit fram till också passar in på hur vi ibland tänker om barn från andra kulturer och språkgrupper. Warren Simmons lyfter också fram vikten av att skapa goda relationer och att skapa tillhörighet samt att involvera familjerna, speciellt i de socioekonomiskt utsatta områdena. Han menar att vi är ”färgblinda” då vi säger att vi behandlar alla lika, istället bör vi ha ett mycket mer interkulturellt förhållningssätt där vi ser till var och en individ/familj. Han menar att det saknas kunskap om elevernas kulturella och språkliga bakgrund och jag kan definitivt hålla med om detta.

Sammanfattningsvis kan man säga att budskapet genomgående under konferensen har varit att skolan/förskolan inte ensam kan klara alla utmaningar, vi behöver vara många och skapa bättre samarbete, på alla olika slags nivåer.

Studiebesök

Då vi var på studiebesök på Cambridge St. Community public School fick vi se ett tydligt exempel på hur detta faktiskt kan fungera i praktiken. Utrustade med varsitt matpaket bussades vi i stadens charmiga skolbussar till skolan som tar emot barn från förskola till årskurs sex. Det finns även en familjeverksamhet (öppen förskola) som de kallar Parenting and Family Literacy Center. Skolan har också två klasser för barn i behov av särskilt stöd.

Det är en ganska liten skola med 120 elever och ca 10 lärare samt ett stort antal volontärer. Vi blev varmt mottagna med en kort introduktion och vi fick varsin liten väska med information och karta för att hitta till alla klassrum. Barnen hade tillverkat små fina bokmärken som var fastknutna på väskorna, så vi kände oss riktigt välkomna. Vi letade oss såklart direkt till förskolans lokaler där vi fick möta barnen och pedagogerna. Miljön var ganska lik vår förskolemiljö med små ytor för lek och undersökande kring olika slags material, små avgränsade rum för lek och böcker i barnens höjd. Det var också roligt att se deras dokumentation som var uppsatt, jag såg genast att de har en klar tydlighet i hur de arbetar med läs och skriv och ett stort fokus på literacy begreppet. Här är en bild som jag fastande för, det finns många sätt att berätta en historia, med streck, teckningar, bokstäver, ord, meningar med mera……..

Det fanns också ett fantastiskt bibliotek på skolan och varje vecka erbjuder de barn och föräldrar att låna hem böcker på olika språk.

Vi såg också att det fanns likheter i hur de arbetar med projekt utifrån barnens intresse. Här är ett litet exempel:

Skolan var öppen och inbjudande och barn, elever och lärare var trevliga och nyfikna på oss. Förskolebarnen ville lära sig räkna på svenska och i sin tur lärde de oss att räkna på både franska, vietnamesiska och arabiska.

Det sociala engagemanget var stort på skolan, efter skoltid, på kvällar och helger var skolan öppen för olika slags barn, ungdoms och stödverksamheter. Underbart att skolan används även efter skoltid, något vi kanske borde ta efter i Sverige.

Nätverkande och fortsatt samarbete med världen

Under veckan har vi från förskoleförvaltningen deltagit i ICSEI:s nätverk. Det finns ett flertal olika nätverk som är knutna till ICSEI och vi har deltagit i ett som riktar sig enbart till förskolan. I nätverket Early childhood education and care, deltog representanter från olika delar av världen. Superspännande att höra hur det fungerar i andra länder. Vi enades om att vi månadsvis ska fortsätta att ha webbaserade möten kring olika aktuella ämnen för förskolan.  Våra politiker Anneli Bojesson och Malik Chaundhry har också deltagit i nätverk riktat till politiker (3P = policymakers, politicians and practitioners).

I morgon är det sista dagen här och det är dags att börja ställa om sig till vardagen och det som väntar hemma i Malmö. Typiskt när man precis börjat vänja sig här. Det har varit extremt intensiva dagar, koncentrationen har gått på högvarv dygnet runt och jag kan nog lugnt påstå att det har varit den mest annorlunda och lärorika jobbvecka jag varit med om.

Canada och Ottawa äger, vi ses snart i Malmö!!