Möten över gränser

Det finns så mycket att skriva om, fundera kring, vända och vrida på, så var ska jag börja? Det är som om mitt ganska lugna jag utåt står i ständig kontrast till min brinnande insida. Det är mer än säkert på både gott och ont. Ni kanske känner igen er eller så tänker ni att ni är på ett helt annat vis. Olika och olikheter fascinerar mig. Jag tror att jag börjar i det, här och nu.

Mitt jobb ger mig förmånen att möta massor utav olika människor. Människor i olika åldrar, människor som inte är som jag, människor som är ganska mycket som jag, människor med andra språk än vad jag har, människor som berättar sin historia, barn som vill, barn som försöker, barn som inte vill, pedagoger med lust, de som har tappat gnistan, de som är lika passionerade nu som då, människor som ser och människor som blundar. Utan att blotta, måste jag ändå säga att dessa motpoler, denna mångfald och dessa olika uttryck ger mig en större förståelse för andra, men kanske framförallt en möjlighet till att dagligen möta mig själv och sätta de egna föreställningarna i gungning.

Att få vara en del av ett utvecklingsteam

Jag och mina kollegor i det pedagogiska utvecklingsteamet (område väster) riktar oss till drygt 50 förskolor i Malmö stad. Det är många barn som vistas i dessa förskolor. Jag har förmånen att få vara i verksamheten, att få mötas, ibland kort men ibland under en längre tid. Alla dessa barn med olika förutsättningar från start, barn som ler mot mig när jag kommer till förskolan, barn som ser skeptiskt på mig och undrar vad jag gör där, barn som vill hålla handen och visa något som de ritat eller nyss skapat i sandlådan, barn vars stora tårar rullar ner för kinden när de saknar något eller någon och barn som sprudlar och sprallar av glädje inför sin verksamhet och detta ikapp med sina pedagoger. Att få möta och konversera med alla dessa pedagoger som också är i verksamheten med olika ingångar och möjligheter. Pedagoger som brinner, som ser och hör barnen, som upptäcker nytt och visar barnen det som ännu inte är känt för dem. Pedagoger som ofta stolt vill visa upp sin förskola, sitt temaarbete eller barnens fantastiska alster. Förskolan är en av de första och viktigaste platserna som möjliggör just möten människor emellan, vuxna och barn i alla sina likheter och olikheter.

Vilka möten får vi egentligen ta del utav?

Efter att ha bläddrat genom en dagstidning här om dagen slogs jag åter igen av hur mycket jag saknar de varma porträtten av möten människor emellan. Möten över gränser. Möten som inte sker mellan parter som är osams eller på något vis skildras genom tragik som krig, våld eller övergrepp. Jag minns att jag för ett bra tag sedan läste om mötet mellan en känd journalist som blivit utsatt för rasism och en man som tidigare i livet verkat i rasismens namn och då varit en av de som utsatt både journalisten och andra för hat. Nu sammanfördes de båda och ville mötas inför pressen.

Ett inte helt enkelt möte. Ett möte som jag tolkade det, byggde på någon form av både rädsla men framförallt respekt. En som undrar varför och hur kunde du? En annan som vill förklara och säga förlåt. Ett möte som kanske möjliggjordes för att någon valde att skriva om det hela? Inte vet jag. Jag vet att journalister många gånger har makt. Det är inte alltid vi vill eller för den delen kan förändra någon eller vara precis likadan som den andre. Jag vill tro att ett möte kan vara en väg till att bli en lite bättre människa. Om en får chansen att möta det som är något annat än en själv, kanske rentav sina egna fördomar. Jag saknar dessa porträtt och skildringar i vardagsjournalistiken. De finns självklart, men det borde finnas fler. Jag får kanske en anledning att återkomma till olikheter och möten igen.

Tack för att ni som läst nu har utgjort ett möte med en liten bit av mig!