Att leda en normkritisk process – del 3

Januari månad innebär ett nytt kapitel i arbetet med den normkritiska processen på Tröskans förskola. Under hösten har nämligen förskolan arbetat med könsnormer, ett tema som nu kommer gå över i att handla om hederskultur.

I september förra året påbörjade jag tillsammans med ledningen på Tröskans förskola en process för att utveckla medarbetares kompetens inom kön och genus. Under fem olika tillfällen har arbetslagen träffats för att diskutera och lära sig om ämnen som jämställdhet, patriarkal, homo- och transfobi, heteronormen och tvåkönsnormen. Mellan dessa träffar har även arbetslaget fått tilldelat sig läxor att utföra inför den nästkommande träffen.

Dags att avrunda temat kön och genus

I januari hade vi våran senaste träff och då var ämnet just transfrågor. Arbetslaget fick se ett klipp från dokumentären Transhood som handlar om unga transpersoner i USA. I den här dokumentären följer man fyra barn i Kansas city som vid filmandets början var 4, 7, 12 och 15 år. Efter att de tittat på klippet fick de diskutera i arbetslagen vilka tankar som väcktes i filmen? Här skulle de också Koppla till det som tagits upp i de tidigare träffarna. Sedan skulle en från varje  arbetslag presentera tre viktiga punkter från arbetslagsdiskussionen. Under presentationsrundan hade många reflekterat över att det ofta inte är barnen på förskolan som har fördomar om transpersoner utan snarare deras föräldrar.

Efter filmdiskussionen fortsatte jag prata om vilka erfarenheter unga transpersoner har av förskolan i Sverige. Här använde jag delar ur min intervju med Edward Summanen som är projektledare, skribent och sakkunnig i transfrågor. Denna intervju publicerades här på bloggen och går att läsa här: Tryck inte in barn i boxar utifrån det kön de förväntas ha

Vilka kunskapsvinster har vi fått genom processen hittills?

Eftersom tarnsfrågan var den sista träffen som skulle handla om kön och genus så fick mina kollegor svara på en kort utvärdering om vad de tyckt om processen såhär långt. För min del känns det viktigt att ha sina kollegor med sig under hela processen.  En utvärdering kan då vara en bra temperaturmätning för att se vart de befinner sig i processen. Bland annat skrev mina kollegor att de har fått en bättre förståelse och kunskap kring hur de ska arbeta med genus i barngruppen. De har lärt sig att ifrågasätta sig själva i deras bemötande av barnen, genom att få reflektera över hur både deras språk och  handlingar påverkar deras egen och andras bild av barnen och vilka de är. Samtliga avdelningar skriver att de i större utsträckning använder barnens tilltalsnamn alternativt  hen i verksamheten. De ser inte till barnens kön utan individen. Dessutom har några avdelningar börjat läsa fler böcker som bryter mot könsnormerna.

Accepterar inte att bli kallad fröken

På min avdelning har vi också  slutat acceptera att bli kallade för FRÖKEN. Vi upptäckte att titeln ”fröken” är ett förlegat ord som har hängt kvar i generationer. En fröken är historiskt sätt en titel på en ogift kvinna eller en kvinna som exempelvis arbetar med barn på daghem. Det intressanta är också att såväl personal, barn och vårdnadshavare använder ordet för att beskriva oss som arbetar i förskolan, oavsett kön. Även jag som man blir kallad för fröken. Men är det verkligen ett ord som beskriver våra yrken på ett rättvist och modernt sätt? Vårt svar är nej. Istället har vi bett barnen att använda våra namn när de ska tilltala oss. På så sätt lär vi också barnen att alla har rätt till sitt namn. En win-win situation helt enkelt.

Nästa tema blir hederskultur

Under våren kommer fokus att flyttas från kön till hederskultur. På sätt och vis har kön och genus varit en bra grund för att sedan gå i och diskutera heder då de är sammankopplade. Dock är hedersproblematiken så mycket bredare och innehåller massa andra normer. Det här kommer bli en tuffare uppgift känner jag personligen men också spännande att ta sig an ett nytt ämne. Ni kommer få följa med även på den resan.