Nu var jag här igen…

Så fastande jag igen, i en reflektion över tanken av att ”barn blir”. Vad är det som gör det så svårt att sätta fingret på, eller definiera, eller tänka kring detta begrepp? Det är ju inte så att det är svåra ord inblandande precis. Kort och gott, barn blir. Jag blir ibland också. Alla människor är en del av ett större sammanhang, på många olika sätt. Som världsmedborgare, som svensk i mitt fall, som skåning, mamma, förskollärare, träningsentusiast, pollenallergiker, 80-talist, syster, kollega, dotter och så vidare. Och i alla dessa olika sammanhang är jag ju jag. Fast olika, eller?

Och barnen på förskolan, de är också en del av något större. Även om de inte kommit till att tillhöra lika många grupper/sammanhang som jag och andra vuxna riktigt än. De är först och främst en del i sin familj. Förskolan är för många det första riktiga mötet med ett annat sammanhang. Och de är ju små individer, som tillsammans bildar en helhet, och blir något i mötet med varandra, i mötet med miljön, i mötet med oss pedagoger som finns på förskolan.

Tänker på barn jag mött i min roll som förskollärare. Hur många av dem har blivit något i mina ögon som de faktiskt kanske inte egentligen är? När blir jag något annat än den jag egentligen är i mötet med olika människor i alla de olika sammanhang som jag hamnar i. Är det förväntningarna på mig som styr hur jag blir och är det då också förväntningarna på barnen som styr hur de blir på förskolan?

Jag har fått förmånen att delta i en studiecirkel tillsammans med kollegor från område Väster. Där möts vi som är pedagoger i förskolan för att samtala med en psykolog och en specialpedagog kring ämnet ”Barn som utmanar”. Vi fick där frågan om vilka barn som är utmanande för oss, hur vi bemöter dem och hur vi anpassar kraven på dem? Det blev goda diskussioner kring barn i förskolan, kring oss i förskolan, och hur vi kanske påverkar barnen, så att de blir något.

I vår studiecirkel ska vi läsa en bok av Ross Greene och en av Bo Hejlskov Elvén, jag har än så länge inte börjat men jag blir nyfiken på deras tankar och forskning kring ämnet barn som utmanar.

Vi pratade om ansvarsprincipen – vems är bekymret? Jag läser på Bo Hejlskovs hemsida om att jag som pedagog tar ansvar så är det också jag som har möjlighet att påverka. Det är jag som har ett bekymmer, inte barnet, och då har jag också möjlighet att skapa en förändring. Jag tycker om den principen, och jag tänker att det inte alltid är så att jag lyckas tänka så, att det är mitt ansvar. Men, barnet blir. Och jag måste hjälpa barnet att bli något annat, det är mitt ansvar.

Jag ser fram emot att läsa och diskutera vidare med kollegor om detta, och jag ser fram emot att se vad jag blir av att få vara i det sammanhanget.