ReadMe – skolbibliotek i demokratins tjänst

Under förmiddagen lyssnar vi till flera personer som vittnar om hur hatet sprider sig i samhället, en konsekvens av att vem som helst numera kan publicera sig på internet. Eftermiddagen ägnas åt att reda ut hur konspirationsteorier och vandringssägner uppkommer och fortplantas och vårt behov av civilkurage. Karin Linder, som medverkar i egenskap av utredare för en nationell biblioteksstrategi, resonerar kring bibliotekets och bibliotekariens roll som främjare av det fria ordet och demokratin. Vad kan biblioteket bidra med i sammanhanget? För oss, som skolbiblioteksutvecklare, är skolbiblioteket en självklar del i arbetet med att fostra elever till goda demokratiska medborgare.

Är det värt priset att delta i debatten?

Mediepersoner och opinionsbildare är idag utsatta för hot när de uttalar sig offentligt. Det gäller speciellt frågor som rör etnicitet och feminism. Många frågar sig om det är värt priset att delta i debatten eller om det är säkrare att hålla tyst.

Karin Pettersson, politisk reporter på Aftonbladet, förklarar vad som lett fram till det politiska landskap vi har idag. Den traditionella höger-vänster politiken försvinner allt mer. Kampen står mellan frihetsideal och mer auktoritära sådana. Grupper som tidigare levt en relativt undanskymd tillvaro, som hbqt-personer och etniska minoriteter, gör sina röster hörda via sociala medier. Feminister kräver sina rättigheter. Motståndarna använder också de nätet för att marknadsföra sina åsikter. Emellanåt urartar kampen och verbala hot och kränkningar har blivit vardagsmat.

Synliggöra marginaliserade grupper

Journalisten Annika Hamrud berättar om den hatstorm hon blivit utsatt för i sitt arbete. Rakel Chukri, även hon journalist, har också hon blivit drabbad. Hennes drivkraft är att synliggöra marginaliserade grupper i samhället. Etniska minoritet och unga tjejer får alltför litet utrymme i medierna, anser hon. Detta trots att internet, för några decennier sedan, utmålades som ett forum som skulle göra det möjligt för alla, hög som låg, att komma till tals. Den påstådda anonymiteten skulle göra att envar tryggt kunde uttrycka sina åsikter, utan rädsla för repressalier. Det blev inte så. Men många tycks tro att de kan gömma sig bakom en signatur. De hotar, hatar och kränker.

Elza Dunkels, forskare vid Umeå universitet, hävdar att vi alla har ett ansvar. Vi är passiva åskådare till det som sker. Alldeles för mycket skuld läggs på offren. Vi varnar våra barn för att lägga ut bilder på nätet och förskjuter därmed ansvaret till dem. Om vi skaffar oss kunskaper om ungas nätanvändning, inser vi att det är en del av deras kultur att kommunicera med bilder. Fokus borde riktas mot förövarna. Elza tycker inte att förbud och begränsningar är den rätta vägen att gå. Istället måste vi våga prata med barn och ungdomar om deras internetvanor. Ställa frågor om vad som händer och hur man kan hantera det. Annars spelar man mobbarna i händerna.

Konspirationsteorier och vandringssägner

Ett annat fenomen som belystes på konferensen var de konspirationsteorier och vandringssägner som med eldens hastighet sprider sig på nätet. Hur ska man veta vad som är sant och vad som är falskt på nätet?

Professor Erik Åsard berättade om hur konspirationsteorier byggs upp och vidmakthålls. Genom att antingen stapla fakta på varandra eller selektivt välja ut det som passar in i bilden, skapar konspirationsskribenterna en vinklad bild av verkligheten. Även rena förfalskningar förekommer. Det offentliga samtalet gröps ur, menar Erik Åsard. Ingen lyssnar längre på motståndarens argument och då är vi inne på farliga vägar.

Vandringssägner är inget nytt men sprids nu via sociala medier. Jack Werner, grundare av Viralgranskaren, tipsade om hur vi kan avgöra om historien är sann. Vi är snabba med att dela fantastiska historier och söker ofta efter det som kan bekräfta vår egen världsbild. Men fråga dig alltid: är det för bra för att vara sant? Det kanske är en klyscha men det är en väldigt bra fråga, säger Jack Werner. Jag letar alltid efter namn, bilder, platser, tidpunkter och källor.

Är vår demokrati och vår yttrandefrihet i fara?

”Ska hatet och hotet tillåtas ta över vårt samhälle?”, det är frågan som vi alla funderar när vi lämnar ReadMe:s konferens. Är vår demokrati och vår yttrandefrihet i fara?

Samtidigt finns det de som den brittiska journalisten och författaren Mick Hume som menar att vi blivit alltför lättstötta i dagens samhälle. I sin bok ”Trigger warning. Is the fear of ­being offensive killing free speech?” tar han upp faran med att yttrandefriheten ofta tenderar att bli selektiv. Det är lätt att kräva free speech för de som tycker som en själv, men det viktiga är att det ska gälla alla. Att säga att man tror på yttrandefrihet med undantag för vissa åsikter är, menar han, som att säga: ”Jag tror på vetenskapliga bevis men det får inte betyda att man inte ska få tro på jultomten.”

Vi behöver försvara yttrandefriheten just för att den tillåter folk att säga saker vi inte gillar att höra. Vi behöver inte låta de sakerna stå oemotsagda, men vi ska låta dem bli uttalade menar Hume. Sann tolerans är enligt Hume att en låter andra uttrycka sina åsikter fritt, hur otrevliga de än är – men förbehåller sig rätten att säga vad man tycker om dem.

Storbritannien har lagstiftat mot “offensive speech” och aldrig förr har det väckts så mycket åttal som rör verbala kränkningsärenden som idag. Kanske mest skrämmande är dock den företeelse som har gett Humes bok dess namn: triggervarningarna. Univerisitetstudenter på många håll i världen har börjat kräva obligatoriska triggervarningar i form av en etikett på kurslitteratur som innehåller skildringar av våld eller olämpliga ­värderingar. Och detta rör såväl facklitteratur som skönlitteratur! Studenterna Hume hävisar till vill dessutom också att kurslitteratur med triggervarning ska göras frivillig. En skrämmande och svindlande utveckling om du frågar oss.

Skolbiblioteken som en väg att gå

Elza Dunkels betonar i sitt föredrag att kunskap om våra nätvanor, ett öppet samtal och ansvarstagande är nödvändigt för att gå vidare. Här ser vi skolbiblioteken som en väg att gå. I uppdraget att ta fram en nationell biblioteksstrategi som Karin Linder och Krister Hansson fått  ingår  “…att främja litteraturens ställning och deras roll för att främja det demokratiska samtalet, den fria åsiktsbildningen och förmågan till kritisk analys och källkritik.”
Skolbiblioteken ingår i strategiarbetet och är en utmärkt verktyg att använda. Skolbibliotekarier är experter på MIK, medie- och informationskunnighet. De kan handleda elever i att hitta relevant information. De kan undervisa i källkritik. De kan använda litteraturen i demokratins tjänst. Vi hoppas att skolbibliotekariers kunskaper kommer att användas för att sprida kunskap om informationssamhället och hur vi ska bemästra de utmaningar som uppstår. Fri tillgång till information och kunskap är viktigt för ett samhälle som baseras på livslångt lärande.

De tendenser till inskränkningar av det demokratiska och fria samtalet, genom hat och skrämsel, som vi ser idag, måste stoppas.

Någonstans måste vi börja. Varför inte börja med barnen?

Text: Maria Lindroth & Karin Ahlstedt