Så har ytterligare en ful ankunge upptäckt att den är en vacker svan

Ljuvlig därför att det är så vackert att se svanen träda fram och glänsa i all sin prakt. Bitter därför att en sörjer alla år som svanen känt att den inte passat in och gått omkring och trott att den var en defekt ankunge.

Vi som följer Idol på TV4 får vara med om en sådan resa, precis nu, tillsammans med Sebastian Walldén. I förra programmet sparade juryn inte på de positiva superlativen; ”jag står här och skrattar och gråter av glädje. Alltså SÅ bra, vilken talang du har! Du är fanimej en av de mest talangfulla idoler vi har haft i det här programmet!” lät det. Och detta till Sebastian, som berättat att han kämpat med psykisk ohälsa, bearbetat tuffa upptäckter om sig själv; fått en ADHD diagnos, insett att han var homosexuell – (ja, en bit in i 2000-talets Sverige är detta fortfarande en tuff sak för många att förstå om sig själv). Han berättar om en tuff tid i skolan, hur han lagt skuld på sig själv och känt att han bara varit till besvikelse. Nu står han här och får upptäcka att han är en supertalang i stället!

Och det är ju så klart fantastiskt – fast tänk om hans talang hade fångats upp tidigare och kanaliserats så att han inte hade behövt gå omkring och känna sig som en besvikelse i tonåren. Grejen är ju att han inte är ensam om den upplevelsen heller. Tittar jag i min egen släkt och omgivning, elever som jag arbetat med kan jag räkna upp många. Om vi ska fortsätta i kändispojkspåret kan vi lägga till Viktor Frisk, Samir Badran, Michael Phelps, Albert Einstein för att inte tala om HC Andersen, som skrev den fantastiskt insiktsfulla sagan om just den fula ankungen. För dem av er som läst om HC Andersen eller besökt hans barndomshem och museum i Danmark är det inte svårt att förstå att han i den fula ankungen berättar historien om sig själv. En introvert, drömmande liten pojke som inte riktigt passade in, som stod ut även utseendemässigt men som fann en plattform och ett sammanhang att använda sina förmågor i. Och vilka förmågor! Vilken talang, vilket djup, vilken insiktsfullhet som dolde sig där på insidan. Och inte bara berättelser. Har ni tex sett hans fantastiska pappersviknings kreationer på museet i Köpenhamn? Helt makalösa!

Jag funderar på varför vi verkar ha så svårt för att stötta och lyfta det som ter sig olikt det mest vanliga, det vi själva kanske inte förstår. Visst har vi blivit bättre på det, men någonstans känns det ändå som om de annorlunda begåvade, de särskilt talangfulla ofta har en krånglig och motig väg för att få komma till sin rätt. Ibland känns det som om de antingen haft turen att hamna i en främjande miljö (med människor eller organisationer som kunnat stödja ”utanför boxen”) eller varit födda med en inre styrka som vunnit över omgivningens tryck mot lagomland. Hela universum, jorden, naturens utformning och dynamik bygger på mångfald och utveckling i olika tempo. Tittar vi så ser vi en myriad av arter och variationer inom varje art. Det verkar vara så det är menat att vara, så det behöver vara för att bevara balans och dynamik i naturen.

Varför verkar då mänskligheten ha så stort behov av likformighet? Mode, intresse, uttryck, talang, kön – flytta inte gränserna för mycket!(?) Är samhället verkligen inte moget att ta klivet och njuta av mänskligheten som den färgsprakande kaskad av kreativ mångfald den är? Är skolan det? Och om inte – vad behöver vi göra för att ta det klivet? Ärligt talat, det borde inte vara så svårt. För nu när vi vet – att vi har alla dessa fullständigt normala variationer och att det är bra – behöver vi vakna upp och hantera dem på samma sätt som vi förstår och tar hand om växter på olika sätt. Så, ni som har lyckats kom gärna med tips, exempel, idéer. Hur har ni utvecklat er teoretiskt inriktade skola till att stödja och stimulera våra filosofer, atleter, praktiker, konstnärssjälar, innovatörer, äventyrare och paradigmsprängare på ett bra och kreativt sätt? Inte fått dem att känna sig annorlunda eller begränsa sig själv för att få passa in och höra till.

Här finns en liten sammanställning litteratur och information kring sk särbegåvade barn, men begåvning tar sig så otroligt många uttryck att mitt standardtips: ”har du svårt att förstå en elev – bli klokare tillsammans med hen och föräldrarna” gäller även här. Fråga, lyssna uppriktigt och ha en jämställd dialog så öppnar sig stora möjligheter att utvecklas tillsammans. Är det fortfarande svårt att förstå – bolla funderingarna med ditt elevhälsoteam och alla andra tvärprofessionella sammanhang du kan hitta.

Sagan om den fula ankungen fyller 175 år i år och jag vet inte hur många barn idag som känner till den, men jag hoppas det är många för historien är lika relevant idag som då. Jag är säker på att vi har minst lika många fula ankungar ute i våra skolor eller hemmasittande idag som på HC Andersens tid. Jag hoppas att sagans budskap kan fortsätta att skapa genklang där ute och påminna oss om att alla människor inte är stöpta i samma form och inte heller ska vara det. Jag hoppas att den kan inspirera fler fula ankungar och ankmammor inse att i rätt sammanhang kan vi alla sträcka på oss och veckla ut våra vingar, precis som svanen i världens bästa saga. DET är ingen saga.