Samling, planka och papperskorg

När jag sedan började arbeta i Malmö så var Munkhätteskolan ”grannskola” till den skolan som jag arbetade på. Skolorna ingick i samma stadsdel och hade även en del kollegautbyten. Vid ett av dessa utbyten besökte jag och mina kollegor Munkhätteskolan där två av lärarna skulle föreläsa om hur de arbetade med läs-och skrivutveckling i F-3. Vi välkomnades in i ett klassrum där vi skulle sitta a la samling på låga bänkar, ställda i en kvadratlik formation.

Jag gillar samlingar. Jag tycker att jag kommer närmre eleverna, de ser mig, jag ser dem och de ser varandra. Det är lättare att bekräfta varandra när man kan se varandra. Ytan i mitten är perfekt att använda för t ex genomgångar i laborativ matematik. Min erfarenhet är att cirkelformade samlingar är vanligaste formen för en samling. Det kan vara att eleverna står upp i en cirkel, sitter på stolar eller direkt på golvet. Ibland kan det vara svårt rent organisatoriskt att få till de där samlingarna: golvet kan vara kallt att sitta på, det kan vara möbler som är för tunga för att dra fram och tillbaka mellan elevers arbetsplats och samlingsplats och det kan vara salens utformning som sätter käppar i hjulet för att kunna samla elevgruppen.

Tillbaka till föreläsningen på Munkhätteskolan.

Jag är helt säker på att jag fick både inspiration och fler kunskaper om läs- och skrivutveckling men bänkarna vi satt på var…genialiska! Sådana vill jag ha! Sådana bänkar skulle dessutom lösa vissa problem som jag hade med att organisera samling vid den tidpunkten: det var kalla golv och golvet i klassrummet var inte särskilt rent.

Benen på bänken var papperskorgar som var upp och nervända. Sedan satt man på en planka (eller om det heter hyllplan. Jag är lite osäker på när en planka är en planka. Är en planka en bräda förresten? Jag skriver planka i fortsättningen här i texten). Jag vet, det låter ostabilt. Lägger man en planka som balanserar på två upp och nedvända papperskorgar kommer den att tippa över om någon elev sitter längst ut när kompisarna på bänkens andra ände reser sig upp. Men inte här inte. Plankan var nämligen fastskruvad i papperskorgarna, inifrån papperskorgen. Resultatet blev en bänk som var lätt att flytta omkring, billig och enkel att tillverka.

Nu i veckan var jag på Munkhätteskolan och träffade bl a två lågstadielärare. I båda klassrummen fanns det samlingsbänkar byggda av papperskorgar och plankor. Jag såg dem och tänkte på föreläsningen för sisådär 16-17 år sedan. Och minsann….den ena bänken var misstänkt lik den bänk jag kommer ihåg att jag detaljstuderade för att ta med idéen tillbaka till min egen skola.

En av de lärare som föreläste om läs-och skrivutveckling var Peter Bengtsson och han var också den som hade byggt bänkarna som vi satt på. Idag arbetar han som biträdande rektor på Munkhätteskolan. Jag frågade honom om den bänken som jag kände igen verkligen kunde vara en av de bänkarna som fanns kvar så här många år senare. Det var det! Här kan man prata om hållbarhet. Så många barn som har haft samlingar sittandes på dessa bänkar under alla dessa år.

En av lärarna sa att bänkarna, förutom att fungera som samlingsbänkar, används flitigt av eleverna när de sitter och arbetar och känner att de behöver variera kroppsställningen från att sitta vid sin ordinarie plats. Ibland sätter sig elever på bänkarna och läser i böcker.

För att bygga en bänk behövs papperskorgar i plast eller plastlådor och plankor. Antalet spannar beror på lång man vill ha bänken. Är bänken lite längre får man ha en spann mitt under plankan också. Bänkarnas bänk (mörkbrun sits) har så här 16-17 år senare spruckit lite i fötterna men fyller fortfarande sin funktion.

Hej så länge!

Linda