Samtal gör något

alt=””
När jag en morgon kom in i en förskolegrupp hörde jag att flera barn var borta på grund av olika orsaker.

Skogsglänta.

När jag då uttryckte till en av förskollärarna att det var skönt för dem att ha en mindre barngrupp, fick jag till svar: Vi tycker om att alla är här. Man saknar dem som inte är här. Så jag tycker inte det är skönt. Svaret var något helt annat än vad jag vanligtvis hör och det fick mig till att stanna upp och reflektera; Vad gör det med mitt tänkande när jag hör någon som har en positiv inställning till att hela barngruppen finns på plats. Jo jag hajar till och jag börjar reflektera eftersom jag möts av något som jag vanligtvis inte hör när jag är ute i förskolegrupper. Jag är van att höra att det är tungt och jobbigt med stora barngrupper.

Men samtalen ibland dessa tre förskollärare var, att det var kul när alla barn var där. Det störde min bild, den bild som skapats av så många andra möten, vad jag läst på sociala medier, facktidningar, i forskning osv.  Det slog det mig att det måste vara härligt för ett barn att omges av vuxna som säger att de tycker om att jag är där, att jag är saknad när jag inte är på förskolan.  Istället för att höra vuxna som säger att det är skönt att flera barn är borta (över barnens huvud) vilket indirekt talar till barnen att det är skönt för dem om några barn är inte är här. (Jag är medveten om kollegor är sjuka och att det är svårt att få vikarier periodvis. Jag vill på intet sett förringa den stress som kan finnas).

Jag fortsatte tänka vidare på detta tillfälle och det slog mig att det måste finnas ett genomarbetat etiskt förhållningssätt i arbetslaget och en medvetenhet om på vilket sätt de påverkar barn genom sitt sätt att prata om barnen. De hade skapat en annan ”sanning” än vad som är ”den gängse”. Med detta vill jag inte alls försvara stora barngrupper, istället vill jag belysa vad våra samtal skapar för bilder som blir till ”våra sanningar”. Dessa så kallade ”sanningar” gör att vi går in i ett tänkande på ett visst sätt, vilket ibland blir väldigt förenklat. När ”sanningen” är att stora barngrupper är problematiskt skapar vi också en problematik kring det. Det är inte oproblematiskt med stora barngrupper men det blir viktigt att nyansera bilden. Forskning från Göteborgs universitet har också bidragit till att nyansera bilden http://www.forskning.se/2015/05/21/stora-barngrupper-i-forskolan-paverkar-villkoren-for-att-arbeta-enligt-laroplanen/.

Hur vi pratar om vår profession och det vi gör skapar också en form av kollegialt lärande på gott och ont. Vi lär oss se på vår verksamhet utifrån det sätt vi pratar om den. Därför är det alltid uppiggande när det som blivit så självklart att det inte finns andra horisonter – rubbas. Det kan verka oerhört provocerande men våra tankebanor kommer i rörelse för att vi blir störda. Tar vi emot en annans tanke kan vi öppna upp för att det finns andra sätt att tänka också. Kan vi då låta den tanken vila där utan att direkt avfärda den kan vi utveckla en mer komplex reflektionen.  Då kan vi hålla flera tankar i en samtidighet och vår argumentation kan bli mer nyanserad.

Avslutningsvis och framförallt vill jag med detta inlägg peka på betydelsen av ett etiskt komplext tänkande där var och en vågar granska mina egna tankar och handlingar. Det kan inte nog betonas betydelsen av detta för att försöka förstå hur handlingar och ord påverkar andra människors liv. Vi måste våga ställa oss frågan med vilka ord och handlingar bidrar jag till bilden av arbetet i förskolan? Men framförallt med vilka ord och handlingar påverkar jag människors barndom och därmed liv?

Text: Karin Alnervik