Skogstad och Foucault, inte en kärlekshistoria

I sin krönika Kunskapsrelativism förstör skolan förmedlar Isak Skogstad ett angrepp mot den svenska skolans filosofiska och pedagogiska hörnstenar. Angreppet emanerar ur en antologi, Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogos), med texter av flera namnkunniga skoltyckare däribland, läkaren Martin Ingvar, Inger Enkvist (professorn i spanska) och Magnus Henrekson (professor i nationalekonomi). Redan tidigt i Skogstads krönika formuleras en devis “Postmodernismen och kunskapsrelativismen måste helt enkelt väck.”

Måltavlan är som jag skrev i mitt förra inlägg är konstruktivismen, den kunskapssyn som återfinns hos Lev Vygotskijs och John Dewey. Hos Skogstad och hans förebilder skymtar en längtan efter en traditionell kunskapsuppfattning där fakta är fakta och kan förmedlas utan konstigheter, där alltså läraren är i besittning av något som i undervisningen överförs till eleven. Så långt kom vi alltså sist.

Men om nu Skogstad och co ska befria oss från det postmoderna tänkandet innebär det också att de även måste in och gräva i det ämnesspecifika?

Min avsikt med detta inlägg är att försöka klargöra om det postmoderna tänkandet är begränsat till det allmänpedagogiska eller även står att finna inom historieämnet både i den akademiska världen och i skolan. Finns det något motstånd mot det? Slutligen ämnar jag att diskutera huruvida vi bör lära ut historia med eller utan postmoderna teorier.

Eftersom jag inte skriver en vetenskaplig uppsats utan ett blogginlägg vill jag förvarna mina läsare att jag omöjligt kan göra frågeställningarna rättvisa, men jag vill gärna få igång en diskussion kring framförallt den sistnämnda frågan.

Historia och postmodernism

Ett sätt att se utvecklingen på, som ofta används av de som kritiserar de postmoderna teorierna som är grovt förenklat och som vi senare ska se inte helt riktigt, är att betrakta historia som en linje från Leopold von Ranke fram till Michel Foucault, därefter Foucault till idag.

Före Foucault var historikerns uppgift att söka avtäcka det förflutna och visa det som det en gång var (wie es eigentlich gewesen). Till sin hjälp utvecklade historikerna verktyget källkritik, ett instrument som nådde sin skarpaste egg med Lauritz Weibull. Genom att först klä av sig sig sin samtid, sedan i arkiven utsätta källorna för en kritisk granskning och rensa bort de källor som innehöll tveksamheter kunde historikern visa det sanna förflutna. Problemet särskilt med äldre historia var att det inte blev så mycket källor kvar att bygga på, men historikerna menade att det som faktiskt återstod helt gick att lita på.

Men sedan kom filosofen Michel Foucault med Nietzsche i huvudet och kastade allt över ända. Han var inte intresserad av att återskapa det förflutna som det egentligen var utan ville ägna sig åt nuets historia, visa hur vårt nu hade blivit till genom att återvända till en företeelses “nollpunkt i historien” (Foucault, Vansinnets historia) för att visa hur maktstrukturer uppkommer, synliga framförallt i språket. Med detta arbetssätt såg han sig nödgad att “avstå från sådana bekvämligheter som slutgiltiga sanningar”, något som naturligtvis upplevdes som provocerande.

Andra följde som Edward Said som utvecklade postkolonialismen vars mål var att visa på hur Mellanöstern (och allt som inte var Europa och Nordamerika) tolkades med snedvridna och koloniala synsätt, orientalism. Även här handlade det om att återvända till en nollpunkt och se hur en företeelse utvecklades till en maktstruktur, ett förtryck.

Ett annat inslag i det som anses tillhöra det postmoderna var att historiker skulle försöka återge de andras historia, de från det  förflutna som osynliggjorts. Därigenom uppkom först kvinnohistoria, där Joan Kelly Gadol visade hur manligt dominerade begreppen medeltid och renässans är sett ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Genushistoria uppkom för att belysa hur kön konstruerats och hur dikotomin mellan manligt och kvinnligt sett utvecklats under historien som historikern Joan Scott uttrycker det “[s]ex by itself does not create social differences. This is constructed by society.”

Med andra ord söker historikern svar på frågor idag genom att se till det förflutna. Nuet är därigenom nästan alltid den postmodernistiske historikerns utgångspunkt. Historikern Hayden White säger: “postmodernists are less interested in the past as a thing in itself than as a means of comprehending the present” (White, ”Postmodernism and Historiography”).

En ny medvetenhet kring språkets betydelse för historien och historikern växte fram genom att insikten kring hur historikerns läsning och tolkning av källan skapade nya osäkerheter i det vetenskapliga arbetet. Resultatet blev att historia istället för att uttrycka det sanna blev en konstruktion. Historikern Hayden White uttrycker detta på följande vis

“[A]ny given set of real events can be emplotted in a number of ways, can bear the weight of being told as any number of different kinds of stories. Since no given set or sequence of real events is intrinsically ’tragic’, ’comic’ or ’farcial’, but can be constructed as such only by the imposition of the structure of a given story-type on the events, it is the choice of the story-type and its imposition upon the events which endow them with meaning.”

Det är historikern som konstruerar det förflutna, ger det mening och innebörd. Det är inte det förflutna själv som talar. Genom att placera händelser i en särskild ordning skapar vi en talande berättelse, en genre. Historien blir tragedi eller komedi. Det spelar ingen roll hur noggranna vi varit i den källkritiska fasen, när vi ska pussla samman fakta till ett narrativ är vi rökta.

Historikern Lynn Hunt menar att det vetenskapliga i den historiska uppgiften är omöjligt, därför måste historia ses som en estetik mer än som något vetenskapligt, ”[H]istory has been treated here as a branch of aesthetics”. Det här extrema förhållningssättet är inte allenarådande men däremot talar historiker idag om att historia alltid befinner sig någonstans på en linje mellan vetenskaplighet och det estetiska. Historia är aldrig hundra procent vetenskap. Detta kan vi jämföra med historiker före postmodernismen som hade en påtaglig positivistisk syn på hur historiska ska hanteras och vad det är.

Kritiken

Det finns kritik mot det postmoderna sättet att arbeta inom historikernas led. Där man ifrågasätter att det förflutna aldrig kan avslöjas och att historiker därför inte ska ha detta som mål. Mot synen på historia som en subjektiv samtidskonstruktion står i Sverige kanske främst historikern Arne Jarrick; “[J]ag har alltid bekämpat den postmoderna relativismen, ‘allt är subjektivt’”.

Ett försvar mot att det postmoderna skulle vara ett brott mot den historiska traditionen står den kände historikern Peter Burke som menar att diskussionen kring historikerns roll i skapande av vad som är historia går tillbaka till början av 1900-talet. Postmodernismen bör därför ses som en kontinuitet.

En annan vanligt förekommande kritik av den postmoderna historievetenskapen är att den har reducerat källkritiken till ett ingenting i den historiska metoden. Historikern Kim Salomon svarar på detta på följande vis: “[k]ällkritik ses som ett redskap för att tidsfästa händelser, avslöja förfalskningar och korrigera felaktigheter i texter men däremot inte som en absolut metod för att skapa sanning” (Salomon, “Den kulturella vändningen provokationer”).

Vi kan alltså se att källkritiken delvis har förändrats, vilket ju inte är så konstigt eftersom vår syn på vad en historisk källa kan förmedla har förändrats, från sanning till en aspekt av det förgångna. Källan ger oss inte sanningen om det förflutna utan bara en möjlig väg till förståelse av en aspekt av det.

En annan inriktning inom historievetenskapen som fått stor betydelse för oss lärare är historiedidaktiken, som studerar människors förståelse och användande av historia. Historiedidaktiken har definitivt sina rötter i det som ovan benämnts som postmodernism. Precis som hos ovanstående ses historia som en konstruktion som genom hur den skapats säger väldigt mycket om sin samtid.

Tillbaka till Skogstad

För att återvända till Skogstad så kanske vi kan leka med vad hans uttalande skulle innebära om vi applicerade det på skolan historieämne. Om vi avlägsnar allt som har med postmodernism i historieämnet så måste vi till att börja med ta bort det övergripande målet med undervisningen idag. “Syftet med undervisningen i historia är att elever ska utveckla sitt historiemedvetande. Historiemedvetande är vår förståelse av nutiden, vår förmåga att tolka det förflutna och förhålla oss till framtiden.” (Skolverket). Historiemedvetande är ett historiedidaktiskt begrepp och är svårt förhålla sig till utan ett postmodernt synsätt. Hela diskussionen kring användande av historia i olika tider och av olika grupper skulle också lämnas av samma skäl. Begreppet historiebruk har som dessutom sitt ursprung i den av postmodernistiska belackare förhatlige Nietzsche.

Att se på hur maktstrukturer utvecklas ur motsatspar skulle inte heller fungera så vi måste lämna begreppet genus. Detsamma gäller det postkoloniala perspektivet som syns i Occidentens konstruktion av den andre i form av Orienten. Med andra ord är det mycket av det som vi idag upplever som viktiga teman som skulle behöva skalas bort.

En särskilt intressant aspekt tycker jag vi möter när vi låter Skogstads (med flera) möta begreppet narrativ. Det går inte att skapa en berättelse som fullkomligt återger en händelse i det förflutna om vi lyssnar till de postmoderna historikerna. En berättelse är en konstruktion som kan hamna i olika genrer och som alltid är tydligt påverkad av historikern själv. Utifrån ett postmodernt tänkande skulle vi alltså som historielärare behöva vara tydliga med att visa detta för eleverna. Vi kan inte bara säga: här har ni er historiebok, läs och lär sanningen om Gustav Vasa, Sveriges industrialisering eller folkhemmets framväxt. Läroboken måste problematiseras och vi måste visa att den är ett narrativ som författaren byggt på historikers tolkningar av källor. Det finns alltså en mängd berättelser om samma händelse.

I Skogstads historieundervisning skulle vi hamna med ett narrativ, visserligen källkritiskt men ändå bara en berättelse av det förflutna.

Om vi vill skapa en nationell identitet och en nationell samhörighet finns det naturligtvis en poäng att endast ge eleverna en historia, en berättelse. Vi kan också fundera över om den postmoderna historievetenskapen enbart skapar förvirring hos eleverna vilket får dem att tappa fotfästet och får dem att tvivla på fakta. Den kanadensiska historikern Peter Seixas lyfter denna eventualitet, “[a] related question suggests that students will be lost to relativism once we tell them that history is not just the ‘facts’.” (Seixas, “Sweigen! die Kinder!”)

Seixas svarar själv på sin fråga, “There is considerable reason not to believe that this will be the consequence of this course. Students are already exposed to conflicting historical interpretations in popular culture. Som Seixas påpekar så utsätts eleverna för alternativa berättelser om det förflutna hela tiden genom filmer, nyheter, propaganda och TV-spel. Genom att inte visa det enskilda narrativets begränsningar utsätter vi dem för en fara att duperas. Seixas menar att “[f]or this reason school’ failure to teach history’s disciplinary procedures is more likely to lead to relativism. Genom att inte vilja hänfalla till relativism skapar vi relativism.

Skogstads dröm

I historieundervisningen som den såg ut i slutet av förra milleniet fanns de postmoderna tankarna visserligen med på det allmänpedagogiska planet men i historieämnet som sådant var de inte alls lika närvarande som idag. Och ser man till utförandet var de fullständigt frånvarande. Som Nanny Hartsmar visat i sin doktorsavhandling var historieundervisningen ”läroboksstyrd, faktabetonad och kronologiskt ordnad” och eleverna bedömdes framförallt “utifrån minneskunskaper”. Resultatet blev att eleverna producerade vad den finske kognitionsforskaren benämner som “korta kunskapskedjor” och “fragmentariska kunskapsspillror”. Eleverna saknade generellt narrativ förmåga. De kunde inte koppla samman vad de lärt sig till större berättelser.

Detta är den undervisning som Skogstad drömmer sig tillbaka till där undervisningens metod är behavioristisk och innehållet lämnas oproblematiserat. Det finns kanske en anledning till att vi lämnat detta bakom oss?

Att som Foucault, Scott och Said utgå från problem som existerar i samtiden och sedan söka i det förflutna för att kunna förhålla sig till dessa problem för att orientera sig mot en framtid gör att eleverna ser hur deras egen lilla historia hänger samman med den stora historien och de får en förståelse av att det förflutnas samtid fungerar som deras eget nu. De lär sig också att konstruera egna narrativ medvetna om narrativets fördel och begränsning.

Jag lämnar er med ett citat av Hayden White: “The students have to have a sense of the importance of historical consciousness and knowledge to the living of their lives. What is the point of our knowledge if we dont try to apply it to our lives?”