Publicerat:

Skolan och den onda postmodernismen

 

Tillvaron är stundtals svår att ta in med alla sina avigsidor. Jag vet det och upplever det själv. Frestelsen att förenkla om än aldrig så lite är stor, att få skapa en pågående berättelse där det finns ett tydligt rätt och fel, skurkar och hjältar. Men vi värjer oss från frestelsen väl medvetna om att verkligheten är komplex och även medvetna om vad förenklingar kan leda till.

I populistiska narrativ står hemlandet ofta inför någon form av nationell katastrof, en apokalyps skapad av en konspiration av personer som i det godas namn förstör vårt land. Skolvärlden är inte befriad från den här typen av berättelser, särskilt inte i tider när det finns dåliga resultat att peka på och särskilt inte när det är valtider. Den senaste populistiska berättelsen är den om den ondskefulla postmodernismen.  

För att belysa denna företeelse och i viss mån kanske bemöta den har jag valt ut en krönika, Kunskapsrelativism förstör skolan, skriven av en läraren och skoltyckaren Isak Skogstad.

Eftersom Skogstad i sin krönika berättar om eller kanske snarare lovsjunger, en nyutkommen antologi, Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogos) får vi med flera namnkunniga skoltyckare (som t.ex. Martin Ingvar, Inger Enkvist och Magnus Henrekson). Skogstad pekar initialt på att han är en utomstående betraktare, men ju längre in i texten vi kommer desto tydligare blir det att så inte är fallet.

Den grundläggande tesen hos författarna är enligt Skogstad att “lösningen på skolans problem varken ligger i mindre klasser eller mer pengar; ska skolans resultat vända och återigen bli den samhällsinstitutionen som möjliggjorde social mobilitet så krävs ett paradigmskifte. Postmodernismen och kunskapsrelativismen måste helt enkelt väck.”

Vad innebär då postmodernism och kunskapsrelativism i förhållande till skolan? För att helt kunna gå till botten med att belysa detta kommer jag att ta två blogginlägg i anspråk. I det första kommer jag att se texten utifrån ett allmänpedagogiskt perspektiv och i det andra kommer jag att diskutera postmodernismens vara eller icke var utifrån ett ämnesdidaktiskt perspektiv (historia). Jag ber därför om ursäkt till er som väntat på en beskrivning av orsak och konsekvens i historieundervisningen. Jag lovar er att leverera detta inom en inte alltför avlägsen framtid.

Nåväl låt oss ta itu med det allmänpedagogiska! I sin krönika lyfter Skogstad först Inger Enkvist, professor i spanska och skoldebattör för att visa på den förhatliga postmodernismen. Enkvist menar att den svenska skolan vill “att eleverna ska uttrycka sina egna åsikter framför att tillgodogöra sig rena ämneskunskaper” och att i “de fall då läroplanen skriver om faktakunskaper så handlar det snarare om fakta ska diskuteras eller ses i ett personligt sammanhang av eleverna” vilket ger att “[d]e postmoderna idéerna, där processen betonas framför resultatet, genomsyrar” skolans styrdokument.

Inger Enkvist använder här formuleringen “rena ämneskunskaper” och “faktakunskaper”. Vad är det? De här kunskaperna ska alltså gå att inta utan att de “diskuteras” eller “ses i ett personligt sammanhang”. I Enkvist uttalande som de återges av Skogstad får vi alltså en upplevelse att det existerar en objektiv riktig kunskap utanför individen (“utanför ett personligt sammanhang”). Jag frågar mig, står detta uttalande på något vis i konflikt med skolans kunskapssyn? Har vi hittat de förhatliga postmoderna idéerna?

Jag ber på förhand ursäkt om jag nu kommer att tråka ut er genom att servera välbekanta teorier, men för eventuella läsare som inte harvat på lärarutbildningen eller studerat pedagogik och psykologi vill jag ändå förklara en viss bakgrund.

Den kunskapssyn som modern pedagogik och den svenska skolan grundar sig i kallas som vi känner till från våra år på lärarhögskolan för konstruktivism. Den kan i sig ses utifrån två aspekter, den individuella konstruktivismen som utgår från Jean Piagets teorier och den sociala konstruktivismen där Piagets tankar vidareutvecklas av Lev Vygotskij. Även den amerikanske pedagogen John Dewey har varit en viktig figur i den svenska skolans utformande.

Grundtanken i konstruktivism är att kunskap är något vi människor konstruerar, skapar själva. Kunskap existerar alltså inte i sig själv som något objektivt utan skapas av oss i den process vi kallar lärande. I den individuella konstruktivismen uppstår kunskap i individen efter denne interagerat med sin omgivningen. Kunskap är alltså inte något som överförs från en individ till en annan utan skapas i och av individen som lär sig. Därigenom är kunskap individuell (subjektiv) och föränderlig. Enligt Piaget har inte heller lärandet någon ändpunkt där vi kan bryta och säga att processen är slutförd, att kunskapen nu är överförd. Kunskap är alltså inte något statiskt, inget enkelt som kan mätas.

Jean Piaget är synnerligen spännande eftersom hans teorier kring kognitiva scheman ligger bakom det som blivit kognitionsforskning, men mer om detta i senare inlägg.

Hos Vygotskij (den sociala konstruktivismen) uppstår kunskap i två steg, först genom social interaktion mellan individer, t ex mellan lärare och elev och sedan genom att eleven interagerar med sig själv, talar med sig själv. Kodordet för lärande är alltså interaktion, först med med omvärlden sedan med sig själv.

Är det alltså konstruktivismen, Piaget och kanske främst Vygotskij som är det onda som ska rensas bort?

Ja det verkar så om vi söker vidare i Skogstads text. I ett annat resonemang lyfter han en annan av antologins författare, idéhistorikern Ingrid Wållgren. Hon påpekar, enligt Skogstad, att “auktoritet ses som något suspekt inom den postmoderna idéskolan. Det har givit upphov till att lärarens roll har omvandlats från att vara en kunskapsförmedlande auktoritet till en social coach för eleverna.”

Både Vygotskij och senare Dewey menar att läraren inte är någon som förmedlar kunskap. Läraren är istället medkonstruktör av kunskap, tillsammans med eleven. Därigenom blir läraren ett slags dirigent, närvarande i processen men samtidigt den som ska ha helhetsperspektivet och stoppa när det blir för svårt.

Om vi jämför vad Wållgren vill ha, “kunskapsförmedlande auktoritet”, med vad den svenska skolan vill ge henne (en med eleven interagerande dirigent) så förstår vi hennes missnöje. Allt går dock tillbaka på att både hon och Enkvist upplever kunskap som något som med hjälp av auktoritet kan förmedlas utan något socialt coachande.

Den kunskapssyn som jag upplever att Wållgren och Enkvist (i Skogstads beskrivning) står för är den behaviorismen använde sig av. I behaviorismen kan kunskap föras från en individ till en annan. Detta görs genom att läraren (alltså överföraren) ger positiv stimulans när den lärande gör rätt i form av beröm och negativ stimulans när det blir fel.

Minns ni Nannyakuten och Supernanny, ett slags dokusåpaprogram där hopplösa barn i hopplösa familjer med hjälp av särskilt utbildade nannys lärde sig rätt beteende? En förenklad och vulgariserad form av behaviorism (eller inte) men tydlig för att visa dess princip.

En konsekvens av denna modell av lärande blir: betyg tidigt, kunskap är mätbar vilket ger fler nationella prov, goda relationer mellan lärare och elev förbättrar inte lärandet, elevernas motivation att lära kommer främst från att de kan få goda betyg samt mer katederundervisning.

I slutet av krönikan vänder sig Skogstad till sitt trumfkort, läkaren Martin Ingvar. De moderna pedagogiska idéer, börjar Skogstad, som innebär att “eleven själv ska ta ett större ansvar för sin egen inlärning” (här syftar Skogstad alltså på Vygotskij) och “där lärarens uppgift är att skapa en miljö som främjar lärande” (fortfarande Vygotskij) är direkt destruktiva enligt Martin Ingvar. Varför? Jo, menar Skogstad, detta eftersom Ingvar har sagt att  “skolbarns hjärnor kräver en tydlig struktur och studiero”.

Jag är mållös. Kan ni koppla samman dessa slutsatser åt mig? För det första är det nog ingen pedagog i detta land som tror att skolbarns hjärnor inte kräver struktur och studiero. Och för det andra, var och när påstår Vygotskij att barn skulle må bra av en kaotisk studiesituation, och för det tredje, finns det någon skola som inte jobbar med att försöka skapa god studiero och struktur? Detta lyckas inte alla skolor med och det är en tragik, men jag tror inte att det finns någon skola som menar att det är något positivt.

Skogstad fortsätter att referera till vad Ingvar, “Ingvar menar att elever lär sig bäst av att ha lärare som med auktoritet kan leda undervisningen framåt”. Nu vet jag inte vad Skogstad och Ingvar lägger i ordet “auktoritet”, men förutsatt att de inte menar auktoritär så är det inget jag invänder mot. Läraren är en ledare i klassrummet. Möjligen kan jag tänka mig att de ser på ursprunget till denna auktoritet på annat sätt än vi andra. Jag är av den fulla övertygelsen att auktoritet byggs upp genom den relation läraren skapar med sina elever. Det är ett slags överenskommelse, ett kontrakt, som uppkommer genom att eleven frivilligt lägger sitt förtroende hos läraren eftersom eleven litar på att läraren vill hens bästa. Kanske menar Ingvar och Skogstad att auktoritet är något som byggs upp utifrån? Det säger Skogstad inget om.

Skogstad refererar en sista gång till Ingvar i artikeln och nu summeras deras gemensamma ståndpunkt. Det “postmoderna paradigmet som härskar i skolan ger upphov till ett ojämlikhetsmaskineri; de största förlorarna på stökiga klassrum och flummig pedagogik är de elever som inte har välutbildade föräldrar”. Jag tänker återkomma till det postmoderna paradigmet i nästa text, men om “flummig pedagogik” likställs med den pedagogik som grundar sig i Piaget och Vygotskij så står jag stum och gapar åt dumheten. Hur skulle en pedagogik där läraren jämsides med eleven, vägleder och stöttar densamme i den kunskapsskapande processen göra de elever som inte har välutbildade föräldrar till förlorare?

Vad gäller stökiga klassrum så har jag trillat på alltför många sådana i mina dar, men sällan har de haft en pedagog vid styråran som haft sitt fokus på att skapa goda relationer och jobba tillsammans med eleverna.

Nu undrar jag om ni ser samma sak som jag? Ser ni också den vulgariserade förenklingen och förvanskningen av fakta? I mina ögon är detta samma sorts narrativ, samma lögnaktiga gallimatias som vi ser i den politiska populismen där Sverige hotas av en ondskefull blobb av flummig mjukispolitik, ett odjur skapad av pk-elit och feministmaffia.

15 Kommentarer

    Tack för inspel, ser fram emot del 2.
    Ja, vi behöver fördjupa vår förståelse för vad pedagogik som beforskas och bedrivs här, samt vad postmodernism är och hur det bedrivs. Jag tror exempelvis att vi här bör hålla isär kunskapsteori/pedagogik å ena sidan och tidsanda och värderingar kring auktoriteter och makt å andra sidan. Sedan tycker jag inte att man kan klumpa ihop och kalla Piagets syn på kunskapande som något postmodernt påfund.

    Tack. Det var på tiden att någon analyserar det idébygge som används för ett avståndstagande som ofta verkar stå fast redan innan argumentationen samlas. Din artikel tyder på att det handlar om ett sätt att slå säcken när man menar åsnan (Petronius Arbiter), dvs. man slår postmodernism, konstruktionism eller rentav genusteorier när man i grunden menar något annat. Men i och med att man tar i för kung och fosterland förhindras en diskussion av ”det där andra” som är så förhatligt.

    ”Den kunskapssyn som modern pedagogik och den svenska skolan grundar sig i kallas som vi känner till från våra år på lärarhögskolan för konstruktivism.”

    Tyvärr, ja. Inställningen ovan möter jag nästan uteslutande i sociologiska och pedagogiska kretsar, men aldrig inom naturvetenskaperna. Det finns en utbredd uppfattning inom den akademiska världen (som möjligen pedagogiken tyvärr är blind för) att lärarutbildningar bedrivs av lärarhögskolorna med så lite inflytande från andra kunskapsdiscipliner som möjligt. Det finns alltså en omfattande och väl underbyggd kunskapssyn inom andra ämnesområden som står i stark kontrast till den konstruktivistiska, men som sällan eller aldrig får komma till uttryck i lärarutbildningen.

    Särskilt när det kommer till naturvetenskaperna är det svårt (läs: omöjligt) att hävda att kunskapen ”skapas” av människor. Förekomsten av universella konstanter inom fysik, kemi, matematik, biologi, osv. existerar oberoende av människan. Att ge barn uppfattningen att vi som människor ”hittar på” ex. matematik är bara nonsens och hjälper dom verkligen inte att förstå ämnet. Det blir plågsamt uppenbart när dom senare ska in på universitet och högskolor och ska ta sig an högre studier. Där handlar det plötsligt om att köra ner huvudet och nöta tills man förstår, en erfarenhet många helt saknar från grundskolan. Vilket i sin tur gör att högskolorna får backa i läroplanerna för att studenterna ska kunna komma i kapp och till slut nå inträdesnivåerna. En devalvering av den högre utbildningen som grundläggs redan i grundskolan, tyvärr mycket på grund av den konstruktivistiska synen på kunskap.

    Så är postmodernismen malplacerad inom undervisningen? Absolut. Postmodern syn på kunskap är säkert jätteintressant för den sociologiskt skolade, men fullständigt meningslös för ex. naturvetaren. Och när det gäller lärarutbildningarna är naturvetarna reducerade till ämnesinslag, nästan helt utan inflytande på hur kunskap bäst ska förmedlas.

    För personer inbitna och inlästa på konstruktivistisk kunskapssyn låter ovanstående säkert både tröttsamt och gammaldags. Men låt mig då få påpeka att den konstruktivistiska idén är den rådande normen inom dagens lärarutbildning, och hur var det nu med normkritik?

      Hej Stefan och tack för ditt svar! Jag förstår din frustration. Tyvärr tror jag att du missuppfattat mig. Jag står inte för någon kunskapsrelativism när det handlar om naturvetenskap, eller något annat heller för den delen. Vad jag syftade på med min text är hur vi ser på hur kunskap uppstår, underförstått hur vi på bästa sätt kan lära unga människor.

      Jag menar alltså inte att fysiska lagar inte existerar eller att vi ska låta eleverna tro något sådant, utan jag talar om hur vi på bästa sätt får elever att förstå och kunna använda fysiska lagar. Vad jag vänder mig mot är att hur forskning kring pedagogik och kognition ifrågasätts (och klumpas ihop till något som betecknas som postmodernism och kunskapsrealativism) utan att de som ifrågasätter kommer med ordentliga vetenskapliga förklaringar på hur vi istället bör göra och bygger denna argumentation på evidensbaserad forskning och teori. Något som jag utifrån din kommentar upplever att du också menar behövs.

      Vi har ingalunda nått en slutpunkt vad gäller forskning kring hjärnan och lärande och är därför öppen att omprioritera min upplevelse av hur lärande går till och hur vi i detta lärande bör se på kunskap, men en del spännande saker har hänt, särskilt när det gäller kognitionsforskning. Som en inkörsport rekommenderar jag Peter Gärdenfors böcker, David Ausebels böcker är lite svåra att hitta, men jag rekommenderar särskilt Educational psychology.

      Vänligen

      Björn Westerström

        Jag är fullt medveten om att konstruktivism och kunskapsrelativism är olika saker (även om det förra tyvärr brukar leda till det senare). Men jag vänder mig starkt mot uppfattningen om att kunskap är något vi människor ”skapar” utan att det existerar av sig självt.

        I sin mest extrema form kan jag förstå om man anser att varje individ skapar sin egen ”bild” av kunskapen, men lärs den inställningen ut av någon som själv inte är välbevandrad och reflekterande kring begreppen är det väldigt nära till hands att eleven får uppfattningen om att kunskap ”uppstår” först när den ”skapas” av eleven själv. Relativismen ligger i att kunskapen skulle se olika ut beroende på vem som skapar den. Samma objektiva intryck ger upphov till dussintals individuella ”kunskaper” som alla är lika sanna. I beg to differ. Elever kan möjligen skapa sig egna bilder av kunskapen, men målet är att allas bild ska bygga på samma faktabaserade fundament. Man kan ha olika ”bild” av vad en elektron är, men det förändrar inte vad elektronen faktiskt ”är”. Hur vår personliga bild av kunskap egentligen ser ut är sekundärt. Där finns det lika många uppfattningar som det finns människor. Det viktiga i undervisningen är att alla får samma grundläggande förståelse för vad ”bilden” bygger på, dvs fakta.

        Kalla mig gammaldags, men jag är av uppfattningen att kunskapen existerar oberoende av människan. Kunskaper är bara förlängningen av objektiva fakta. Den finns där att upptäcka för den som söker (och även har förmågan att förstå). Att förstå är däremot något helt annat, och ofta kommer förståelsen för kunskaperna långt efter att man lärt in dom. Förståelse kräver mer än bara kunskap. Den uppstår när man knyter ihop kunskaperna till en större helhet.

        Jag har problem med att grundskolan idag så starkt betonar vikten av förståelse utan att samtidigt betona kunskaperna lika mycket. Som att man kan förstå utan att kunna. Att kunskap är något sekundärt snarare än primärt.

        På högre lärosäten börjar man med kunskap och fakta. Där får man tjocka böcker i händerna med instruktioner om att läsa och lära in. Föreläsningen i anslutning till kurslitteraturen syftar till att sätta in den lästa kunskapen i ett större sammanhang för att skapa förståelse.

        Idag har vi studenter som inte kan hantera längre texter. Som vill veta direkt vad som är viktigt. Som tror att dom har förstått något redan innan kunskapsinhämtningen börjar och mest verkar vara ute efter att bekräfta den förståelse dom redan har sedan tidigare. Att kunskap behövs för att utmana och öka förståelsen har dom inte fått med sig från grundskolan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier