Staden med barnets blick

Filmen Lekatten besöker Sankt Johannes kyrka (och flera andra filmer fotograferade av förskolebarn i Malmö) har mycket gemensamt. Det handlar om filmer där barn på ett fritt och otvunget sätt använder film­kameran för att upptäcka en plats i sin närmiljö.

Detta är ett arbetssätt och en tradition som förespråkades av den brittiske dokumentärfilmaren Michael Grigsby. Från 2003, fram till sin död 2013, var han verksam som lärare på Abingdon Film Unit vid Abingdon School i Oxfordshire i England. Där handledde han pojkskolans elever (och flickor från en närliggande flickskola), alla i åldern 12 till 18 år, i filmprojekt där han bad eleverna att skapa film som var ett slags ”poetry of everyday life”, där man som filmare använder kameran för att märkvärdiggöra företeelser i sin vardag (eller på främmande platser).

Han argumenterade också för att dokumentärfilmare skulle arbeta för att ”give a voice to the voiceless”, vilket innebar att stärka de röster som annars var undanskymda i samhällsdebatten. Hans egna filmer var många gånger lite experimentellt organiserade och planerade och hans fria sätt att arbeta med film har ibland jämförts med ”free-form jazz”.

Det är uppenbart att förskolan har större möjlighet att visa öppenhet för barnens egna intressen och frågor om världen, till skillnad från den mer formaliserade arbetssituationen i grundskolan och gymnasieskolan. Det krävs också en förskollärare som Nora Kryeziu Salova, på Lekattens förskola, som efter ett halvår gör en återkoppling till Arvids intresse för den storslagna kyrkan. Arvids intresse för kyrkan har smittat av sig på flera andra barn på förskolan. Det är också intressant att se hur Nora Kryeziu Salova, och de andra medverkande pedagogerna, hanterar promenaden till kyrkan och själva situationen i kyrkan. Nora öppnar dörrar och ställer öppna frågor av typen ”Vad ser du för någonting?” och ”Vad finns det för någonting där uppe?” Barnen agerar inte i någon styrd situation.

Utifrån detta är det också intressant att se Lekattens besök i Sankt Johannes kyrka som en lärandesituation – också för de vuxna. Barnen välkomnas till kyrkan på sin egen nivå och utifrån sina egna villkor. Tillsägelserna är få – eller hänsynsfullt inlindade (”Vet ni vad… ni måste här…”). Barnens entusiasm över besöket i kyrkan går inte att ta miste på. Och det finns en förtjusning också hos personalen i kyrkan som tar emot barnen. Samtidigt kan inte kyrkan alltid vara en äventyrlig lekplats, även om Jesus en gång lär ha sagt till sina lärjungar: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Markus 10:13-16).

Filmskapandet gör det möjligt för pedagogerna på Lekattens förskola att återkomma till besöket i kyrkan, påminna barnen om upplevelsen och kanske diskutera lämpliga och mindre lämpliga sätt att bete sig i Guds hus. Att låta barnen på förskolan se den färdiga filmen (eller det inspelade råmaterialet) gör det också möjligt att föra samtal med barnen om vilken typ av kamerateknik som fungerar bäst för det som barnen vill berätta. Kanske finns det bilder i filmen från Lekattens besök i Sankt Johannes kyrka som barnen själva tycker är obegripliga – eller kan det vara så att barnen älskar allt det material som de själva filmat med sin iPad?

Hur medvetna är barnen om att de valt att fotografera filmen med stående bild, vilket idag blivit en anpassning för publicering av bilder och filmklipp på Instagram? Borde kanske barnen fått tillsägelse om att filmen de spelar in i kyrkan kanske också kommer att visas på storbildsvideo, på någon svensk eller utländsk filmfestival eller som förfilm på biograf och att de därför borde uppmanats till att utgå från ett liggande bildformat?

Staden med barnets blick

En viktig samarbetspart för projektet ”Barn filmar Malmö” var från början Fastighets- och gatukontoret, som använt förskolebarnens filmdokumentation för att få syn på olika trafikmiljöer ur ”barns perspektiv”, alltså med barnets blick. Detta har varit ett sätt att implementera Barnkonventionen i förvaltningens arbete och ta fram riktlinjer för hur ett ”barnperspektiv” ska kunna skrivas fram och tillämpas när det gäller att anpassa gator, övergångs­ställen och trafiksituationer så att de också passar stadens yngsta medborgare.

Det vanliga är att den vuxne i olika reportage kring barn håller kameran i sitt vuxna perspektiv, där vi som tittar ser ned på barnet. En av dem som problematiserat frågan om blickar och perspektiv på film är den brittiska, feministiska filmforskaren Laura Mulvey som år 1975 skrev en banbrytande essä med titeln ”Visual Pleaure and Narrativ Cinema”. I sin essä utgår hon från en psykoanalytisk (freudiansk) teoribildning som handlar om att män har en förmåga (vilja) att objektifiera (och sexualisera) kvinnor. Det är dock sällan någon numera refererar till den här delen av Laura Mulveys essä.

Laura Mulveys resonemang leder fram till en analys som handlar om att film – och andra visuella mediala uttryck – traditionellt alltid skildrats ur den vita, heterosexuella mannens (förtryckande) perspektiv. (För detta har hon fått kritik.) Men det viktiga med Laura Mulveys artikel är att den kommit att bli en tongivande text som gjort oss uppmärksamma på att skildringar på film, och i andra medieformer, alltid framställs ur ett visst perspektiv.

Samma analys av maktförhållanden och tittarperspektiv, som Laura Mulvey berör i sina reflektioner kring vad hon i sin essä kallar ”Den manliga blicken”, kan tillämpas på hur andra hierarkiskt upphöjda maktstrukturer förhåller sig till (eller betraktar) minoriteter som etniska grupper, barn, åldringar, personer med funktionsvariation – ja, alla dem som inte tillhör vad som för närvarande anses som normen.

Detta perspektiv kan vara öppet redovisat och ibland problematiserat. Men detta perspektiv kan också vara dolt i ett förgivettagande om att vi alla delar samma tittarposition eller ses som en del av våra trångsynta förväntningar på vissa stereotypa maktförhållanden.

Vuxna som sett en film som Barnens trafikfilm har konstaterat att det uppstår en mycket speciell tittarsituation när barnen rör sig i trafikmiljön och håller kameran i höjd med hjulen på bussarna eller i höjd med bilarnas kofångare. Det har också varit intressant att se vad barnen spontant intresserat sig för i gatumiljön, såsom skräp, felparkerade cyklar eller vad som finns i fönstret till en leksaksaffär. Filmerna som förskolebarnen gjort i Malmö ger också en känsla för de små barnens motoriska utmaningar, där de måste hantera filmkameran, balansera och fokusera – samtidigt som de samtalar med varandra, springer runt och leker.

Det ursprungliga syftet med projektet ”Barn filmar Malmö” har handlat om att utforma ett projekt där målet varit att lyssna på barnen, vilket skett utifrån att barnen fått arbeta med estetiska verktyg – i detta fall filmkameror. Men projektet har också handlat om ett arbete där barnens filmer tagits om hand och sammanställts av professionella filmarbetare som lånat ut sitt hantverkskunnande i barnens tjänst.

Det har även handlat om ett arbete där det funnits en verklig mottagare som haft ett genuint intresse för vad barnen valt att berätta om i sina filmer, i det här fallet Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad. Barnen är intresserade av trafiken, men härleder den till gator och bilar, trots att barnen själva är trafikanter – som fotgängare, konstaterade Fastighets- och gatukontoret i en analys. Att låta stadens tjänstemän och beslutsfattare föra en dialog med barnen om deras filmer om trafik och stadsmiljöer är ett sätt för Malmö stad att visa barnen det rättmätiga intresse som barnen förtjänar.

Samtidigt som projektet ”Barn filmar Malmö” inleddes läsåret 2019–2020 började SVT visa realitysåpan Våra barns hemliga liv där barn i åldern fyra till sex år befinner sig i en förskoleliknande miljö. Barnen utsätts för experiment där de förväntas reagera känslomässigt samtidigt som de blir utvärderade av två psykologer, likt två sportkommentatorer. Typ: Alla barn får lunch, utom två. Vad händer nu? Hur oanständig och omoralisk var inte den reality-serien? (Numera borttagen från SVT Play.) Och hur mycket verklighet fick vi ta del av – när allt var riggat, stagat, iscensatt?

Och inte gav den serien någon verklig inblick i hur barn ser på världen. Det var de vuxnas klåfingriga experimenterande och de vuxnas förtryckande och nedsättande blick på barnet som tv-tittarna fick ta del av. Vi kan bättre!

Detta är del 2 av en text om förskolebarns filmprojekt i Malmö. Del 1 hittar du här!

BARNENS TRAFIKFILM (9 minuter)

SÖDRA FÖRSTADSGATAN FRÅN TVÅ HÅLL (8 minuter)

LEKATTENS FÖRSKOLA BESÖKER SANKT JOHANNES KYRKA I MALMÖ (9 minuter)

Klas Viklund