Svallande känslor, en ilsken fröken och ett gäng glada tjejer …

Som gör mig arg, ledsen och förbannad. Men också glad, stolt och tacksam. Arg för att vuxna ibland är så oförstående och osmidiga. Glad och tacksam för att jag varje dag få möta livfulla, glada och förlåtande barn.

Så tillbaka till omklädningsrummet, ett händelseförlopp som dessvärre är mer vanligt än ovanligt för många barn. Ett utdrag från en vardag de inte längre ens knappt reagerar på. I omklädningsrummet råder en skön stämning, glada tillrop mellan tjejerna utbytes, det fnittras, fixas flätor och någon visar senaste dansen från ”Tik Tok”. Tjejerna är åtta år, fulla av livsglädje och energi – det något instängda omklädningsrummet blir en plats där vänskapen klappar i händer och omtanken gör vågen. Jag njuter av nuet, att få vara en del av sammanhanget ….

….Men så plötsligt, solskenet försvinner och in drar en rejäl åskskur i form av två damer som tittar på eleverna som om de minst kom från Jupiter eller någon annan himlakropp. De skakar på sina huvuden, utbyter blickar av nästintill avsky, de suckar bekymrat och lidande bekräftande mot varandra. Eleverna ser vad som sker, dämpar sina skratt och tittar ner i kakelplattorna och lika fort som tvålen rinner ner i golvbrunnen bubblar en ofullständig och oförstående fråga ur min mun …. ”Hur kan sju glada tjejer på åtta år ge upphov till sådana starka och arga reaktioner?”  Damerna tittar på mig, blir förnärmade av min fråga, duschar väldigt snabbt och …. den arga fröken i omklädningsrummet kanske blev dagens snackis till förmiddagskaffet med väninnorna, det kan jag i så fall absolut bjuda på … För kanske på något sätt min frågeställning lever kvar, kanske den gav upphov till någon form av reflektion, kanske en tanke väcktes kring vad dessa suckar och arga blickar gör med någon annan? Jag vet inte…?

Vad jag däremot vet är att så som du bemöter andra blir du själv bemött …. ingen är perfekt, inte våra elever heller. Alla gör fel ibland, det blir tokigt och då behöver vi hjälpas åt att göra rätt. Men om inte vi vuxna i samhället tar vårt ansvar i bemötandet av våra unga, hur ska då barnen veta hur de ska vara mot varandra? Det finns så många barn som visar på ett sådant ljudlöst mod varje dag, som är rädda men som inte låter rädslan stoppa dem från att försöka. För tänk egentligen vilket mod som krävs att komma till en skola varje dag i en miljö och ett samhälle där det pratas ett främmande språk, du kanske till en början inte känner någon, du undrar vad köttbullar, potatis och brunsås är för konstig maträtt du ska käka till lunch och du har ingen aning om var gymnastiksalen ligger där nästa lektion har börjat för länge sedan…..Kanske de suckande damerna skulle ta sig en promenad i dessa barns sneakers innan de dömer, blänger och ser ner på? Någon klok människa har någon gång sagt … ”Det finns de som flyttar på en sten och pratar om det som att de flyttat ett berg! Och så finns det de som flyttar ett berg i tystnad…” Tänk så många små bergsbestigare som finns omkring oss som behöver ett rep att hålla sig i och en hjälpande hand som lyfter upp istället för att putta ner. 

Så vad behöver vi då hjälpas åt med? … Allt tänker jag! Det är vårt ansvar, varje unge räknas. Vi har skrivit under att barnkonventionen är vår lag. Alla är lika mycket värda!  Var du bor, hur du ser ut, om du pratar rikssvenska, skånska eller en brytning mellan dessa, om du har ljus eller mörk hy, har tacofredag eller käkar dolmar – det spelar väl ingen roll? Jag trodde inte att jag skulle behöva skriva dessa rader men en händelse i ett omklädningsrum fick mig att inse att vi har en bit kvar… snart ska vi rocka våra sockor för att hylla våra olikheter! Jag tänker att om vi rockar riktigt fett kan vi kanske göra livet lite mera lätt? Och om du är den som inte ser dig som en del av en lösning… kanske det då är just du som är en del av problemet?