Systematisk kvalitetsarbete – vad är det egentligen?

Jag tänker att det systematiska kvalitetsarbetet delar oss i två läger – vi som fullkomligt älskar att förkovra oss i utvärderingar och analyser och de som inte gör det.

Som ni kanske förstår så är jag på den sidan som älskar det. Men det har inte varit så självklart. Om jag tänker tillbaka på mitt arbete som förskollärare så har jag inte alltid varit positiv till arbetet. Det har på något sätt växt till sig. Dessutom tog det ett bra tag innan jag faktiskt förstod vad det var – och att vi kunde använda det, ha nytta av det!

När jag kom till Malmö Stad för nästan exakt två år sedan, hade jag mycket lite kunskap om SKA, eller det trodde jag i alla fall. För det arbetet som jag varit med om tidigare hade vi aldrig pratat om som systematiskt kvalitetsarbete. Fast det var ju ändå det…

I Malmö Stad har vi en färdig snurra som vi arbetar efter – kvalitetsplan med mål för verksamheten – delrapport för att stämma av efter halva verksamhetsåret och slutligen kvalitetsrapport där vi utvärderar och analyserar året som gått. Analysen leder till en ny kvalitetsplan – med nya mål att arbeta mot. Ett tydligt årshjul.

Hur vi sedan arbetar på respektive förskola för att systematisera och arbeta med dessa delar ser olika ut. Jag kan bara referera till det jag har varit med om under mina två år i denna organisationen.

Under hösten fick jag dessutom förmånen att delta när några från utbildningsområde väster delgav våra sistaårsstudenter på förskollärarutbildningen hur vi arbetar med SKA. Eller några och några, vår utbildningschef, teamledare för det pedagogiska utvecklingsteamet, kvalitetsanalytiker, två förskolechefer och så lilla jag. Det jag fascineras över såhär i efterhand är möjligheterna man ges i vår organisation. Tacksam och glad över att jag får finnas i ett sådant sammanhang.

Oavsett, där fick jag möjlighet att precis som studenterna lära mig mer om SKA i förskolan. Det är när man börjar bryta ner det i alla sina delar som man börjar förstå. Att det är allt. Med det sagt (eller skrivet) behöver vi inte dokumentera allt som händer på förskolan. Vi väljer att rikta blicken mot något, och det är det vi analyserar i vårt kvalitetsarbete.

Hela Förskoleförvaltningen har ett kommungemensamt utvecklingsområde, alla barns rätt till stöd. Detta efter att förvaltningen i sitt kvalitetsarbete kunde se att det här är något vi behöver bli bättre på. Sagt och gjort, nu har vi arbetat med det målet och alla dess komponenter sedan 2015.

I arbetet med våra rapporter är det en del skrivande. Processen till en färdig rapport kan kännas lång, men givande. Och det är ju i processen det händer. När vi vänder blicken mot oss själva och tittar på vilka förutsättningar vi ger barnen varje dag i våra förskolor. Framförallt när vi vågar vara lite självkritiska, tänka en gång extra på det där som vi kanske inte lyckats med, eller som vi trodde vi lyckades med men inte kunde se hos barnen. Var stannade det någonstans? Och vad hände med mig som pedagog på vägen? Lärde jag mig något nytt, eller insåg jag att jag behöver lära mig något nytt?

Det blir ju i den meningen också menlöst att endast skriva och reflektera över det man lyckats med, hur ska vi då kunna ringa in vad det är vi behöver utveckla vidare och bli bättre på tillsammans? Då stannar hjulet redan efter ett år och vi skapar inget sammanhang. Lite som i den pedagogiska dokumentationen, om det bara är enskilda händelser vi djupnar i missar vi ju hur det faktiskt gick det vi planerade och vi läser inte av dokumentationen och låter barnen visa oss vart vi ska gå vidare nu…

Komplicerat och komplext är väl en ganska bra förklaring – men förbannat roligt!